Blog Image

Helene T Dehring

Livet, vården, politiken med mera...

Varför blogga? Det är en fundering som jag har ställt mig själv. För att få någon sorts bekräftelse eller för att jag vill synas?
Nej, efter att ha funderat kommer jag fram till att det helt enkelt är för att jag tycker det är roligt att skriva. Därför sätter jag mina tankar och funderingar på pränt. Att alla förstår vad jag skriver är en demokratifråga och därför ska jag försöka skriva lättläst.
Bloggen blir också komplement till min hemsida helenedehring.se

Vården och politiken

Politiken Posted on Thu, April 05, 2018 22:15:05

Efter alla mina års yrkeserfarenhet i sjukvården och
tusentals möten med patienter är det min bestämda uppfattning att
vi inte kan dra alla patienter över en kam. Den enskilde patienten och helheten
är det viktigaste. Det borde vara en självklarhet att vi som är vårdpersonal lyssnar
och gör vårt bästa för att sätta oss in i patientens berättelse. Så långt som
möjligt ska patientens valfrihet tas till vara.

Vi måste ha bra rutiner och
kontinuerligt arbeta med förbättringar, det är en prioritet som är jätteviktig.

Tänk om
det inte fanns anhöriga
Tre
fjärdedelar av all vård och omsorg i Sverige ges av anhöriga. Deras insatser är
ovärderliga. Jag tror inte det finns någon tydlig statistik över hur många
anhöriga det finns som vårdar en närstående i Värmland men det vore värdefullt
att få klarhet om detta.

Vi som arbetar i hemsjukvård, vårdcentral och sjukhus ska
samarbeta mer för att synliggörs det värdefulla arbete som anhöriga utför. Som vårdpersonal
måste vi även ha som rutin att i alla led ställa frågan om det finns anhöriga
med i bilden och erbjuda dem stöd här och nu.

Det finns många aktiviteter som kan underlätta en tung
och ansvarsfylld vardag, t ex avlösning i hemmet, besök och väntjänst,
anhörigcirklar, temadagar, afasistöd mm.

Alla ska
inte åka in till doktorn eller till sjukhuset.
När man har behov av sjukvård är primärvården, vårdcentralen,
distriktsköterskan oftast det naturliga förstagångsvalet. Det är inte alltid
akutmottagningen som är det bästa. Redan för femton år sedan var min
övertygelse att en frisk doktor ska göra hembesök hos en sjuk patient. I dag
finns det en bedömningsbil med läkare och sjuksköterska i Karlstad men min
förhoppning är att denna form av sjukvård ska utvecklas mycket, mycket mer.

Det
räcker inte.
Vi har många
goda medarbetare med en enormt god kompetens men kontinuiteten och kunskapen om
hur vi ska bemöta och behandla patienter med flera kroniska sjukdomar måste
öka. Mitt arbete som ledamot i Patientnämnden
och de erfarenheter som där framkommer från både patienter och anhöriga, visar
att det finns mer att göra och måste vi ta tillvara och använda denna statistik
om händelser till utveckling och förbättringar i vården.

Patienten ska inte hamna mellan stolarna utan vårdkedjan
ska vara sammanhållen. En fast läkare och kontinuitet i primärvården innebär en
viktig trygghet.

Avancerad sjukvård i hemmet. Jag vill att vi ska ha bedömningsbilar i
hela Värmland för att höja kvaliteten
inom akutvården och för att patienten inte ska behöva åka till akuten i onödan.
Som jag tidigare sagt har jag sett
behovet av en frisk doktor som gör hembesök hos en multisjuk och skör patient.
Nu finns läkare och sjuksköterska som utgår från Resurscentrum och som gör
hembesök. Min önskan är att det utvecklas till att bli fler och bli vanligare.

Multisjuka och sköra ska inte
behöva åka fram och tillbaka mellan akutmottagningen och hemmet. Samarbete mellan
kommun och landsting är oerhört viktigt för att patienten inte ska falla mellan
stolarna.

Barn och ungas psykiska hälsa. Det gör mig så ont när jag ser
barn och ungdomar som far illa och mår dåligt. Barnen och unga måste fångas upp
snabbt. I mitt arbete som distriktsköterska har jag haft hand om BVC
(barnavårdscentral) hette det förr och gjort många hembesök hos barnfamiljer
och jag har även arbetat som skolsköterska så jag vet vad viktigt det är att
hjälp och stöd sätts in tidigt.

Vuxna. Inte bara barn och unga har det jobbigt.
Ångestsyndrom, depressioner m.fl och inte minst missbruk innebär stort lidande
för de som drabbas och även deras anhöriga. Våld i nära relationer där det
troligen finns ett stort mörkertal måste synliggöras och förebyggas.

Vårdpersonal ska ha
fingertoppskänsla och vara lyhörda i sitt arbete med människor som har psykiska
besvär och för att de ska få hjälp och stöd och tidiga insatser.

Vi måste arbeta för kraftigt minskade väntetider både till barn-
och ungdomspsykiatrin och till vuxenpsykiatrin. Vid vissa psykiska sjukdomar
borde det vara möjligt att själv lägga
in sig. Nolltolerans emot självmord är en självklarhet.

Digitalisering. Vi behöver många ingångar till vården för att tillgängligheten
ska vara god, därför är det viktigt med digitalisering. Tänk dig småbarnsmamman
som har svårt med barnvakt men behöver komma i kontakt med en doktor. Det kan
hon hemma vid köksbordet, via Kry. Eller patienten som bor långt ifrån en
vårdcentral som kan sitta hemma i soffan och få hjälp av en terapeut med kognitiv
terapi, afasiträning av logoped er träning och rehabilitering av sjukgymnast.
Jag tror det är viktigt med olika typer av vårdkontakter.

Tillit och ansvar. Chefer ska vara närvarande, se, uppmuntra och visa förtroende för varje
medarbetare. Chefer måste vara goda ledare. Medarbetarna måste ha
möjlighet och känna att de kan påverka sin situation.

Kunskapsutveckling och
utbildning behövs för att möta vårdens utmaningar.



6 timmarsdag? Nej!

Jobbet Posted on Sun, March 11, 2018 17:56:28


När man mår bra på jobbet så minskar
sjukfrånvaron –
var rädd om personalens
arbetssituation och kompetens!

Trivs man på jobbet är man mindre sjuk och orkar mer.
Därför är det helt avgörande och det allra viktigaste, att först förbättra arbetsplatsens
arbetsmiljö i stället för att först börja ett förslag med sex
timmars dag.
Vänsterpartiet har länge drivit frågan om sex-timmars dag och
att det skulle minska stress och sjukfrånvaron i jobbet. Jag håller inte med och är säker på att det är absolut fel väg att gå, det är att starta i fel ände.

Ta
ett exempel, en arbetsplats inom vården (det kan likaväl vara inom lastbils/chaufförsbranchen, eller annat) med hög arbetsbelastning, många sjuka och
vårdkrävande patienter, telefon som ringer, mat som ska ges, mediciner som ska
delas, omläggningar, rond och läkarkontakt, anhöriga som önskar samtal osv, osv,
man hinner aldrig göra någonting färdigt. Man hinner inte tänka efter och man
hinner inte reflektera.

Det är lätt gjort att göra fel i en sådan arbetssituation.
Jag har sett personal som gråter i omklädningsrummet för att de är helt slut och inte hinner med. Att gå till
jobbet år ut och år in i en stressig arbetsmiljö håller inte. Det spelar ingen
roll om man jobbar åtta eller sex timmar i en stressig miljö, man är lika slut
i huvudet i alla fall.

Min uppfattning är att vårdpersonal ska uppskattas
både i lönekuvertet och genom möjligheter till utveckling, och jag tror inte
att högre lön kan kompensera en dålig arbetsmiljö. Kroppen orkar helt enkelt
inte.

Både Arbetsmiljöverket och OECD vittnar om hur viktigt
arbetsmiljön är – både för individen och för ekonomiska samhällsvinster. Enligt
Försäkringskassan är det heller ingen stor skillnad när det gäller
sjukskrivningar, deltidsanställda är lika ofta sjukskrivna som
heltidsanställda.

Inom vården arbetar fortfarande flest kvinnor och även
om jämställdheten har blivit bättre är det fortfarande kvinnorna som tar det största
ansvaret för att hämta barn och hushållsarbete, såsom laga mat och städa. Det är också något som orsakar stress. Det
gör mig ännu mer övertygad om att vänsterns förslag på sex timmars arbetsdag kan bli en kvinnofälla och orsaka ännu mer måsten och stress. Det är inte är min melodi!

I arbetslivet/miljön är balans mellan arbete och fritid bra. Varje människa
vill bli sedd och uppskattad, därför är arbetsmiljön så viktig.

Det borde vara en självklarhet, att ta tillvara
personalens kompetens och kreativitet. Det gäller inte bara inom vården utan i alla yrken. Har man en chef som är närvarande och som man kan prata med och känner
sig rättvist behandlad mår man bra.
Har man dessutom bra arbetskamrater, ja då
är det roligt och då trivs man på jobbet.



Smärta är det som patienten säger gör ont.

Livet Posted on Sat, January 27, 2018 17:29:50

Smärta är det som patienten säger gör ont.

Ska man någonsin behöva dö med smärta?

Varför reflekterar inte all vårdpersonal? Måste anhöriga finnas på plats för att det ska fungera?

Avdelningen sjuder av liv och rörelse, i den långa sjukhuskorridoren ilar vitklädd vårdpersonal i en ständig ström fram och tillbaka. En del patienter ska hem, andra ska på diverse undersökningar. Sjukgymnasterna gång tränar, manar och instruerar för att de nyopererade patienterna ska komma igång. Matbrickor delas ut, labbpersonal har kallats för provtagning. Dropp och infusioner ska sättas. Tiden är som för det mesta alldeles för kort, allt ska hinnas med. Alla patienter har rätt till god vård. Sjuksköterskan går från rum till rum med den otympliga medicinvagnen och delar ut de ordinerade läkemedlen till patienterna. Måste ju få ett grepp om hur patienterna mår också, snart kommer läkarna, snart det är rond.

Inne på ett rum är gardinerna fördragna, här ligger en patient som väntar på att få dö. Platt på rygg med vidöppen mun ligger hon där. Hon har en rynka mellan ögonbrynen. Anhöriga ringer ofta och påpekar att mamma är orolig, mamma har nog ont, mamma behöver smärtlindring. Vad kan ni göra, hon behöver hjälp…
Dag efter dag, natt efter natt har hon legat här och väntat på att få dö. Det är sjunde dygnet nu som barnen vakar hos sin kära. De är så slitna men de har lovat modern att hon inte ska behöva dö ensam och hon ska inte dö med smärta.

Vid överrapporteringen informerar ansvarig, ”hon har fått morfin varje halvtimma, jag vet inte vad jag mer kan göra”.

Enligt Svenska palliativa registret vet man att smärta kan vara rent fysisk med exempelvis inskränkt rörlighet, andfåddhet och annat lidande, men smärta kan även vara psykologisk med oro och ångest. Den existentiella och andliga smärtan kan präglas av
t ex dödsångest. Inte sällan har en patient inslag av flera sorters smärtor. Svenska palliativa registret ger värdefullt kunskap som all vårdpersonal behöver känna till.

Vårdpersonal kan inte alltid bota men så gott det går ska vårdpersonal lindra, till exempel genom värmande mjuk massage, närvaro, läkemedel osv. Smärta föder mer smärta och leder till stress.

Det ska inte ligga på anhöriga att oroa sig och ha ansvar för att den sista tiden ska vara rofylld och smärtfri. Närstående behöver stöd och ska inte tyngas av ytterligare onödig sorg, ilska och oro. Det räcker att förlora en kär närstående.

Ofta har patienten smärta från både social, fysisk, psykologisk och existensiell karaktär. Omvårdnadspersonal måste ha kunskap om detta och ska ligga steget före för att lindra. Vårdpersonal måste kunna tillämpa och ha kontinuerlig kunskap och mogenhet. Kunna vara närvarande och vara lyhörda. Genom observation och information till varandra kan smärta förebyggas.

Patienter ska inte behöva dö med onödig smärta på vårdinrättningar 2018.
Det behöver inte vara så.



Cancer

Livet Posted on Sat, January 06, 2018 19:53:13

Året var 1964, min dotter var knappt ett år och jag hade fått diagnosen cancer. Tre år senare var vår lilla familj utökad med en liten son. Tyvärr låg jag återigen på operationsbordet.

Det var en ren slump att det hade upptäckts, jag hade sökt vårdcentralen för en annan åkomma och i förbifarten hade jag nämnt för doktorn att jag kände en liten knöl på halsen. Läkaren, var en provinsialläkare som undersökte mig noggrant, han klämde, kände och ställde frågor. Den centimeterstora knölen satt på höger sida av halsen, under käkbenet och var oöm. Den hade kanske funnits i några månader, jag hade inte tänkt på det så mycket. Nej, jag hade inte haft några symtom eller känt mig sjuk, ingen feber eller infektion.

Läkaren skrev remiss till Öron-Näs och Hals i Vänersborg och i augusti -64 opererades jag första gången för en högersidig spottkörteltumör.

Förutom de vanliga barnsjukdomarna som röda hund, påssjuka och kikhosta hade jag i tolvårsåldern fått hjärnhinneinflammation i sviterna efter mässlingen. För övrigt hade jag i stort sett varit frisk och sjukdomar var ingenting som jag gick och tänkte på. Cancer hade jag knappt hört talas om och ännu mindre tänkt att jag skulle drabbas av.

Jag kommer inte heller ihåg att någon, efter operationen någonsin pratade med mig om eller satte ord på min diagnos. Jag hade fått besked om att jag skulle in för kontroll två gånger om året de närmaste fem åren, det var allt.

Efter operationen -64 var jag i stort sett frisk, ingen viktminskning eller annat onormalt. Livet gick vidare, jag var ung och hade fullt upp med familj och med jobb. I augusti -66 fick jag mitt andra barn, en liten son. I slutet av samma år kände jag tyvärr en tilltagande svullnad på halsen och sökte vårdcentralen för detta. Det mynnade ut i att jag nu tre år senare, i januari – 67, återigen var inlagd för den andra operationen.

Denna gång fann man två drygt hasselnötsstora tumörer i det gamla ärret på halsen. På djupet fann man också flera tumörer, dubbelt så stora som risgryn men även här flera hasselnötsstora tumörer som togs bort. Alla prover skickades vidare för undersökning. När svaret kom visade det sig att det var körtelcancer och det var nödvändigt med ytterligare en operation som innebar en större körtelutrymmning.

Mina två små barn fick återgiven vara utan sin mamma. Jag tror inte någon i familjen hade förstått att det var allvarligt.

Fjorton dagar senare låg jag för tredje gången på operationsbordet. Det blev en stor operation där man fann flera tumörer. Jag fick flera andningsstopp och det var dramatiskt men lyckligtvis hävdes det och jag fick stanna kvar på avledningen en vecka. Första dagarna var jag orkeslös och behövde hjälp med allt. Ett kvarvarande minne av tiden på avdelningen är, när två ur personalen skulle hjälpa mig att tvätta och vända mig i sängen. De pratade hela tiden över mitt huvud, med varandra om vad de hade gjort och vad de skulle göra och jag bara låg där.

Operationen hade medfört att man tvingats ta bort muskler varför höger skuldra var deformerad och svag. Efter den stora körtelutrymningen var höger kind också kraftigt svullen. I många år hade jag höghalsade polotröjor på mig pga komplex.

Livet återvände och efter mina tre canceroperationer i unga år har det blåst många vindar. Jag utbildade mig till sjuksköterska och distriktsköterska med intressanta arbetsuppgifter. Mitt liv är rikt, jag har familj, mina två barn är vuxna med egna barn och jag har barnbarnsbarn. Jag är politiskt aktiv sedan många år och tycker att jag bidrar med omdöme och klokskap.

Cancer är ett så otroligt laddat ord som ofta förknippas med döden.

Som distriktsköterska har jag många, många gånger, både på sjukhus och på hembesök till cancerpatienter, sett att jag gett hopp när jag har berättat att jag också haft en cancersjukdom och att det har gått många år sedan jag var sjuk.
Vad jag vill säga är också att det finns många olika sorters cancer. Det är över femtio år sedan som jag opererades för lymfkörtelcancer. Utvecklingen har inte stått stilla, det har skett en enorm utvecklingen inom området.

Jag finns kvar och mår så bra i livet!



Hot och våld

Vården Posted on Wed, December 20, 2017 22:37:50

De blå ögonen är svarta av ilska och hela hans kropp är spänd, han rör sig stelt och ryckigt. När jag försiktigt tar tag i hans vänstra arm ser jag att handen knyts och förstår att smockan hänger löst i luften.

Klockan är tre på natten men han har bestämt att nu ska han ska hem. Omedelbart ska han hämta bilen som är parkerad på Krokslundsgatan. Han är mycket tydlig med att borrmaskin som finns i bilen ska lämnas in, omedelbart. Därför måste han till Krokslundsgatan – NU!

Försiktigt frågar jag om det inte kan vänta tills i morgon, när det är dagtid och ljust ute och när doktorn har varit här och kan skriva ut honom? Men mitt förslag ger honom bara mer kraft åt hans upprördhet och triggar ännu mer igång ilskan och fientligheten.

Hans misstro över att överhuvudtaget behöva ha ett samtal med en så inkompetent person som mig är uppenbar. Att jag dessutom inte förstår att det är viktigt att han måste gå hem nu, är ofattbart. Min kommentar att klockan är tre natten, gör honom ordentlig förbittrad och upprörd.

Han är barfota men har tagit på sig ytterrocken över den tjocka flanellskjortan. Värmen gör att han blir alltmer röd i ansiktet där han ilsket promenerar fram och tillbaka i den långa korridoren. Då och då stannar han upp, tar tag i och öppnar en dörr och tittar in i mörkret till en sal som leder in till andra patienter. Jag förstår att han inte hittar tillbaka till sitt egna rum och frågar om jag ska hjälpa honom tillbaks men får en arg blick och kommentar om jag tror att han är ”en idiot”? ”RÖR MIG INTE”-skylten är tydlig.

Här gäller att ta det lugnt och avvakta. Måtte det bara vara lugnt på avdelningen och att jag kan hålla ögonen på honom. Smiter han ut fryser han nog ihjäl. Det är18 grader kallt.

Han anser att jag borde tillmötesgå kraven som är viktiga för honom och förstår inte varför jag kommer invändningar.

Jag får lov att ta det väldigt försiktigt nu så jag inte utlöser något våldsbeteende. Han är tillräcklig irriterad som han är.Det gäller att inte reta upp honom och erbjuder istället en kopp kaffe och en smörgås, vilket han tackar ja till men ger mig en misstänksam blick.

Jag har lärt mig att lite vanlig normal rutin ibland kan vara bra för att bryta aggressivitet. Man kommer liksom av sig i det aggressiva mönstret. Jag går ut i köket och hämtar en kopp kaffe och brer en brödskiva med ost och sätter den på bordet framför honom och säger varsågod.

Av erfarenhet vet jag att inte stressa upp och säga emot honom, eftersom det bara ökar risken för en konflikt. Därför uppbådar jag all mitt tålamod. Försiktigt lirkar jag och provar mig fram med förslag om att det nog vore klokt av honom att lägga sig och vila en stund innan han ska hem. Kanske blir det lite varmare utomhus i morgon bitti också.

Han har druckit upp sitt kaffe och vankar återigen fram-och tillbaka. Jag har satt ut en fåtölj i korridoren och återigen föreslår jag lugnt och tydligt att det kanske vore skönt för kroppen om han vilade sig lite. Han skulle kunna sätta sig där nere, i fåtöljen om han vill. . Han ignorerar mig men efter några vändor fram och tillbaka ser jag att han slår sig ner i fåtöljen och jag ser att han är trött. Som av en händelse finns en mjuk kudde i fåtöljen.

Klockan är över sju på morgonen och natten har varit lång när jag ger rapport till dagpersonalen. Passet är slut och jag tar hissen ner, när jag kommer ut märker jag att det har snöat under natten, minst två dm och vägen uppför backen har de inte hunnit ploga. Jag är så trött att jag nästan inte orkar gå ett enda steg i den djupa snön.

Jag tänker på mina två barnbarn, som båda har utbildat sig till undersköterskor och på all annan personal inom hemtjänsten som gör hembesök. Även personal på sjukhem, institutioner, sjukhus o.s.v som ofta är ung och nyutbildad och som inte hunnit få erfarenhet av att hantera komplicerade situationer.

Hot och våld förekommer i olika situationer där både arbetsgivare och arbetstagare har ansvar för utbildning och kunskap. Man måste veta och ha läst om rutiner och riktlinjer som finns för med kunskap kan man komma långt i att bemöta en aggressiv och hotfull person och kan undvika och förebygga många risksituationer.



Andra världskriget

Livet Posted on Fri, November 17, 2017 20:05:56

Jag är ungefär sjuttiofyra, sjuttiofem år gammal och nu ska jag berätta om en tid i mitt och “pappas” liv så som jag kommer ihåg det.

Jag och min ”pappa” är födda i Berlin
Zehrendorf. Jag har tröstat min ”pappa” många gånger, särskilt under andra
världskrigen. Även om minnet är dunkelt kommer jag aldrig att glömma hur hårt ”pappa”
höll mig i sin famn och med sin andra hand höll sin mamma hårt i handen medan
vi fort, fort sprang mellan brinnande husväggar och ruiner.

När sirenerna ljöd gällde det att
springa det allra fortaste vi kunde, för det var många som ville ner i skyddsrummen. När det fruktansvärda mullrandet av bombplanen hördes och närmade sig gällde det att vara snabb för alla fick inte plats i skyddsrummet.

Jag kommer ihåg när vi sprang
genom parken och när vi satt där nere i det mörka skyddsrummet. Mörkret lystes upp av
några enstaka levande ljus som flämtade lyste upp det med människor fyllda skyddsrummet. Jag kan fortfarande se de svarta blanka skyddshjälmarna som låg där på bänkarna och som vi skulle ta på oss. Ljusen och väggarna skakade när bomberna träffade marken.
”Pappa” var fyra år , hans hjälm var för stor och han höll mig så hårt i famnen.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi
inte fick lov att komma ner i skyddsrummet, vakterna trodde att ”pappa” hade
en smittsam tuberkulos. Vi var så rädda och det var så hemskt, jag glömmer aldrig när vi satt
där ihopkrupna utanför ingången till skyddsrummet och darrande av rädsla, medan
eldslågor och stora svarta rökmoln välde upp och färgade himlen rödgul och
svart.

På gatorna sprang gamla människor och
små barn omkring gråtande och skrikande medan murar rasade och det brann
överallt. På flera ställen hade brandbomber tänt asfalten i gatorna. Människorna
blev som levande facklor när de försökte att rädda sig. På
gatorna, fanns otaliga flyktingar som inte kunde skydda sig mot brandbomber och
husmurar som störtade in. På kort tid hade de tunga amerikanska bombplanen
kastat flera ton bomber över staden. Berlins centrum var
förvandlat till ett rykande, glödande helvete, begravningsplatsen för tusentals
människor.

Under kriget var det ont om mat och vi
var ständigt hungriga. I lägenheten mittemot vår hade min “farmors” väninna svultit ihjäl. Hennes man hade blivit inkallad som tysk pilot och han kom aldrig tillbaka.


och då gick rykten om att ransoneringskorten skulle bli ogiltiga, affärerna
stormades och svarta-börspriserna steg. ”Pappas” pappa d.v.s. min ”farfar” var
tandläkare och hade blivit inkallad till fronten. ”Pappas” mamma d.v.s. min
”farmor” hade präglats hårt av den svåra tillvaron och kriget hade också skilt
farfar och farmor åt. För att överleva och komma undan krigets svält och fasor
lyckades farmor fly från Berlin och Tyskland och återvände till Sverige.

När vi kom till Sverige var vi magra
och undernärda, jag kommer ihåg att ”pappa” hade en svartlapp över ena
ögat, minnet om varför är dunkelt. Kriget hade satt spår, ”pappa” var orolig, flera
månader efter att vi hade kommit hem till Karlstad sprang han omkring, rum från
rum för att leta om det fanns brandbomber under sängarna.

Kanske var det p g a svälten och undernäringen som jag
tappade så mycket hår? Fastän egentligen tror jag inte det, jag anar att min ”pappa” när han skulle börja skolan, i sin iver tog
fram rakhyveln och skulle göra mig fin. Men strunt samma om jag är lite luggsliten, jag är väl omhändertagen hos min “pappa” och har det bra när jag sitter här och filosoferar om livet och mina minnen.



Rapport patient

Vården Posted on Sat, November 11, 2017 23:36:30

“Jag vill rapportera en patient”

Via akutmottagningen kommer patienterna upp till avdelningen, varje tid på dygnet. Klockan är nu 04.45 och den här gången har det rapporterats en patient som i går kväll gick och lade sig hemma och för några timmar sedan vaknade och skull kissa så hade han helt plötslig inte hade någon kraft i vänster sida och kunde inte resa sig. Han försökte ropa och hustrun som märkte att han sluddrade och snörvlade i talet förstod att det var något fel och ringde ambulans.

Patienten har kommit upp till avdelningen, han tas emot och får komma in på ett rum. Provtagning, kontroller, jag skriver in och upprätta en behandlingsplan. Den här patienten har också en insulinbehandlad diabetes som måste följas upp och så ska jag dela upp morgonmedicinerna enligt läkemedelslistan.

Röntgensvaret får visa om det är någon förändring i hjärnan.

Han hade känt sliten några veckor, men inget konstigt med det egentligen eftersom det hade varit ovanligt mycket på jobbet. Nej, han hade inte känt av någon förkylning, sjukdom eller så. Å, ja men visst fanns det hjärnsjukdom i släkten, både pappa och farbror hade haft både proppar och blödningar. Men han var ju bara fyrtiotvå, mitt i jobbet familj att försörja. Han hade inte tänkt att han skulle…han blev ännu mer yr när han försökte tänka.
Patienten är vaken och kan meddela sig men det lyser rädsla och förtvivlan ur hans ögon.

Hustrun går där bredvid sängen, hon ser trött ut och gör allt för att stödja sin livskamrat. Hon försöker utstråla trygghet inför honom, men jag kan se att hon är skakad. Hon ser stark ut men villrådig. Vad ska hända? Jobbet? Barnen? Hur ska framtiden se ut?

Att drabbas av en stroke innebär en stor förändring, inte bara för den som drabbas utan för hela familjen. Ingenting blir sig likt. Att vara anhörig är minst lika svårt – att vara en hårsmån från att mista sin livskamrat. Kanske aldrig mer kunna återgå till arbetet, förändring i ekonomin, kanske mista den sociala biten som vänner och arbetskamrater har inneburit.

Vad hon troligen inte anar är hur mycket tid, energi och tålamod som kanske kommer att behövas.

Som anhörig behöver man få kunskap och stöttning om vad som händer efter att en anhörig fått en stroke och vad man kan göra för att underlätta och parera problem som kan uppstå. Träffa anhöriga i samma situation. Få avlastning.

Medan jag skriver in ”min” patient far tankarna omkring i skallen på hur det ser ut hos mig, i min närhet med alla på mammas sida som drabbats av stroke och på pappas sida där de flesta har dött i hjärtinfarkter….

Jag kopplar bort mina reflektioner och jobbar vidare. Nu är det dags att gå runt till alla “mina” 20 övriga patienter och se till så att allt är ok. Snart börjar morgonarbetet och jag har många infusioner som ska ges kl 06.00. Det ringer och ringer, lamporna lyser rött på flera håll, jag hastar vidare först till rum 625. Jag tänker att, om jag kan göra lite skillnad i att hjälpa och lindra för patienter och deras anhöriga så känns det bra. Och, tillsammans med goa kollegor är det ett jobb som jag skarpt gillar!



Det ringer på sal 42

Vården Posted on Mon, July 10, 2017 00:27:27

Det ringer på sal fyrtiotvå, lampan i korridoren lyser ilsket rött och markerar i vilken sal någon kallar på hjälp. Det ringer på fler salar men jag måste ta denna ringningen först och måtte det inte hända något mer nu tänker jag och skyndar nedåt i den låga korridoren och öppnar dörren.

På sängkanten i sängen närmast dörren sitter den lilla tunna människan. Hon är så liten och väger säkert inte mer är fyrtio kg. Den laxfärgade sjukhusskjortan hänger som ett mindre tält kring den lilla magra, krumma kroppen. ”Kan du hjälpa mig, jag behöver gå på på toaletten”, viskar hon. Javisst kan jag det, viskar jag tillbaka och sätter mig på huk framför henne och letar fram ett par beige remtofflor som sticker fram under stolen. Jag sätter på skorna och placerar rollatorn i rätt läge framför henne så det blir lättare för henne att resa sig upp. En kateterslang med påse som samlar upp urin hänger på sängkanten. Jag lirkar opp hållaren, flyttar över och häktar fast den på kanten av rollatorn sedan tar jag ett stödjande tag om hennes högerarm.

Genom det urtvättade och tunna skjortärmstyget känner jag armen som är så mager att jag nästan är rädd att den bryts av om jag inte är försiktig. Hon ställer sig upp och tillsammans stapplar vi med små steg ut till toaletten som är i korridoren.

Jag fylls av lite sorgsen ömhet för den här lilla sköra personen. I journalen har jag läst att detta är en patient som snart är nittio år, som är orienterad till tid och rum och att hon för några veckor sedan blivit änka. Nu har hon fått hjärtproblem och blivit inlagd på sjukhuset. Katetern har man satt för att det också varit svårigheter att kissa.

Hon sätter sig på toaletten och jag frågar ”ska du ha avföring”? Hon tittar upp på mig och säger ”nej, jag ska bara kissa”.

”Men kära vännen, då behöver du inte gå till toaletten, urinen kommer här – direkt i slangen och ner i påsen”.

Hon tittar upp på mig, tar sig för pannan, gör en gest och säger ”men kära nån, oj oj oj, vad snurrig jag har blivit, vi får gå tillbaka till sängen”.

Väl tillbaka till rummet sitter hon sitter på sängkanten, jag böjer jag mig ner för att hjälpa henne att få upp benen i sängen. Då tar hon tag i mitt huvud och drar mig intill sig, tittar upp på mig med plirande lite skälmsk blick och lägger sin kind intill mig och så håller vi våra kinder intill varandra i några sekunder. Ett kort ögonblick är vi där, alldeles stilla bredvid varandra och jag tror att vi båda känner en samhörighet och vänskap. För mig var det en händelse där jag i ett ögonblick fylldes av ödmjukhet.

Ovanstående är en av många händelser som förstärker övertygelsen av att det är absolut nödvändigt med medarbetare med en inre kompass, mognad, kompetens och utbildning.

Ju mer underbemannad en avdelning är desto fler infektioner, fallolyckor och till och med dödsfall riskeras. Vi har att göra med människor som är sjuka, människor av kött och blod, olika livsöden och känslor.

Det är nödvändigt med arbetstider som gör att vårdpersonal får ett hållbart yrkesliv, stannar kvar och får möjlighet att utveckla vården. Med tanke på hur pass stressigt ett arbetspass är och hur pass mycket som krävs av de som jobbar i vården i dag så behövs introduktion

Lönekarriären måste vara tydlig. Ta tillvara professioners kunskap och värdera oss rätt.



« PreviousNext »