Helene T Dehring

Den här lördagen var det min ordinarie ”vigsellördag”, förmiddagen var uppbokad på en annan aktivitet och på ett annat håll men på eftermiddagen hade jag mitt uppdrag som ordinarie vigselförrättare. 

Jag hade tidigt förstått att det inte skulle finnas utrymme för att åka hem mitt på dagen emellan mina två aktiviteter, för att hämta handlingar och för att byta om. innan jag skulle vara på plats. 

För att vinna tid hade jag på morgonen packat en väska med vigseldokumenten och ett klädombyte så jag inte skulle behöva stå där i jeans och genomföra de fyra vigslarna. Från början hade fem blivande brudpar bokat sina vigslar men i sista stund hade ett brudpar anmält förhinder och avbokat vilket innebar att nu var det fyra par som skulle bli man och hustru.  

Som vanligt hade jag veckan före haft kontakt med var och ett par för att stämma av. Tanken är ju att allt ska bli så bra som möjligt, eftersom det ju är en alldeles speciell dag för de flesta.  Jag hade berättat hur en vigsel kan gå till och som vanligt frågat om det fanns några särskilda önskemål o.s.v. Till nittionio procent är telefonsamtalen mycket uppskattade och det känns bra för både blivande brudpar och för mig att vi har haft kontakt. Så hade förberedelserna varit även inför denna lördag.

Förmiddagens möte var klart kl 13.00 d.v.s. en timma före första vigseln var bokad och jag ringde servicevärlden som skulle finnas på plats för att jag skulle bli insläppt men jag fick inget svar. Nåväl, tänkte jag det var ju gott om tid, hen hade nog inte börjat sin tjänstgöring ännu. 

Jag tog min lilla resväska och transporterade mig iväg till kommunens offeciella vigselplats som är högst upp i Gamla Wermlandsbanken. Första porten för att komma in, gick till markplanet och en restaurang gjordes av en personal som skulle till jobbet.  Min lokal låg dock högre upp och jag sprang vidare uppför de två trapporna och skulle öppna dörren som leder vidare upp och för att senare komma in till vigsellokalen – men här, efter dessa två trappor var dörren låst! 

Jag fumlade med telefonen för att återigen ringa men möttes återigen av samma telefonsvarare. Här stod jag nu i vardagskläder mitt i trappavsatsen och stirrade förtvivlat på den stängda dörren. Adrenalinet rann till alltmer och jag kände sakta stressen komma smygande.  Jag ville in, jag ville byta kläder, ville förbereda och kolla att allt var i sin ordning.  Jag hade fyra bokade vigslar att förbereda vigselbevis, protokoll och turordning  för och det första brudparet skulle vara på plats kl 14.00.

Jag tittade förtvivlat på den stängda dörren som jag inte kunde passera. Jag hade ringt säkert tio gånger och möts av samma meddelande ”numret kan inte nås förnärvarande…När klockan närmade sig 13.40 fick det bära eller brista, nu var jag tvungen att byta om i trappuppgången. Jeans och strumpor av och linneklänning på. Jag tror aldrig jag varit så snabb och jag kan säga att min puls var förhöjd puls. Rubriken ”vigselförrättare i underkläder i Gamla Wermlandsbankens trappa ” flimrade förbi. 

Jag gick nedför de få trappstegen och funderade intensivt på hur jag skulle kunna fixa detta, jag fortsatte förbi de dukade restaurangborden och bortöver golvet där en personal visade mig vidare till restaurangköket och ägaren. Jag berättade om mitt dilemma att jag var utelåst från vigsellokalen och att det nu skulle komma brudpar på löpande band. Kunde hen möjligen hjälpa mig? Fanns det möjligtvis något rum som vi kunde låna? Hen var ledsen och kunde inte hjälpa mig, hade förstås full förståelse men förklarade att det fanns inget rum att tillgå. 

För mig var det bara att gå tillbaks till trappan där nu också första brudparet hade anlänt. Så fina de var allihop, bruden i vit lång klänning, en prunkande vacker brudbukett och blivande maken i smoking. Jag tog ett djupt andetag och förklarade att någonstans hade det blivit fel och att jag i nästan två timmar hade försökt få kontakt med ansvarig för vigsellokalen utan att lyckas. Jag fortsatte att berätta om försöket att låna ett rum och bad dem om ursäkt för att denna situation – som dock var svår för mig att påverka. Ville de att vi skulle skjuta upp vigseln till i morgon? Hade de något önskemål om annat – jag stod ju till förfogande. 

Efter några minuter enades vi och fick budskapet om att huvudsaken var att de skulle förevigas som man och hustru. Dessutom hade de åkt flera mil och ville inte göra om proceduren. 

Så fick det bli – vigselakten skedde i trappan, de blev man och hustru och var nöjda med det. Nu hade brudpar nummer två kommit och stod där i trappan lite smått förvirrade och undrade varför vi alla befann oss här.  

Mitt i denna situation kom restaurangägaren gående med en femarmad kandelaber i handen och säger att han nu har lyckats ordna ett litet rum som vi kan få låna fram till klockan 16.00, om vi vill. Jag tar mycket tacksamt emot erbjudandet och informerar ”mina brudpar” och så går vi i samlad tropp till detta lilla rum. 

Rummet är litet, ena väggens långsida upptas av en stor tavla med motiv från en ölfabrik där rundmagade öltillverkare transporterar stora tunnor. Uppe vid taket på andra långväggen är en liten högtalare monterad och där strömmar grekisk musik ut, inte så högt men som en bakgrundsmusik till vigselakten som jag absolut inte hade tänkt mig. Högtalaren går inte att stänga av.

Brudpar nummer två och tre blev också lagenligt man och hustru och till sist var det bara ett brudpar kvar. Det hade blivit varmt i det lilla rummet där också kandelabrern gjorde sitt till för att värma upp. Förutom vittnen, och några släktingar fanns nu även ett litet barn i en barnvagn i rummet. Det var ”smockfullt” i det lilla rummet där bakgrundsmusiken med grekisk ”sorba” energiskt strömmade ut ur högtalaren.

Nåväl – efter första förvåningen och chocken hade alla varit glada och lyckliga och jag hade genomfört vigselakterna efter bästa förmåga och lagt ner hela min själ för att det skulle bli så ”smärtfritt” och bra som möjligt. 

Alla hade blivit man och hustru, lyckan och kärlekens skimmer hade legat som en dimma över cermonierna. Under rådande omständigheter hade det trots allt gått bra och kl 16.30 var jag klar. Jag hade packat ihop mina prylar, bytt kläder och cyklade sakta hemåt i den sena eftermiddagen.Jag brukar bli sporrad och brukar tycka att det är lite utmaning när inte allt alltid går som på räls, men jag måste erkänna 

Att arbeta inom äldreomsorgen måste vara förenat med status för såväl undersköterskor, sjuksköterskor som läkare.
Tiden är mogen för kommunalt anställda läkare där hembesök kan ske under dygnets alla timmar, av alla professioner i ett arbetsteam. Det borde vara en självklarhet med kontinuitet och bemanning av personal, liksom kravet för anställning inom äldreomsorgen borde vara en grundmedicinsk och geriatrisk utbildning. Att regelbunden kompetensutvecklingen sker är självskrivet.
Coronakommisionens delbetänkande ”Äldreomsorgen under pandemin” SOU 2020:80 belyser brister som väcker både vrede och sorg. Det är sorgligt att det skulle behövas en pandemi för att öppna och synliggöra behoven inom äldreomsorgen.
Ädelreformen, som infördes 1992 innebar att kommunerna fick ansvar för sjukvård. I dag, snart 30 år senare är det betydligt färre vårdplatser på sjukhusen och betydligt mer teknisk avancerad sjukvård utförs hemma hos den sjuke där och där närstående är delaktiga. Att respektera en människas önskan att få vård och avsluta sitt liv i hemmet, kanske i kretsen av närstående innebär delaktighet och inflytande över sin egen värdighet och vård.
Alla döende ska självklart ha rätten till lika vård och oavsett i vilken fas av livet man befinner sig i ska man ha rätten att bli respekterad och lyssnad till. I god och nära vård är kompetent och lyhörd personal en självklarhet.
I samma ögonblick som en person har fått beskedet att ha drabbats av en livshotande sjukdom förändras hela dennes livssituation. Då följer tiden när man ska leva med sin livshotande sjukdom, från att man har fått sitt besked fram till den allra sista tiden. Det är en period som inte bara drabbar den sjuke utan en livssituation som förändras för hela den sjukes anhöriga och familj.
En av de viktigaste delarna i god vård är att lindra symtom som omfattar såväl fysiska, psykiska och existentiella behov. Om det brister i någon av dessa delar kan det hindra möjligheten att få sinnesro och god livskvalitet.
”Jag är inte rädd för att dö, men det är smärtan som jag är rädd för ”.
Brist på kompetens och kunskap skapar rädsla och osäkerhet. I god och nära vård finns det personal som är lyhörd och som tålmodigt kan kommunicera både verbalt och icke verbalt vilket minskar risken för onödiga missförstånd.
Att avsätta tid och att kunna planera betyder ökad trygghet både för den som är sjuk och dess närstående. Att arbetsgemenskapen är god och fungerande gynnar alla involverade.
Närståendes stöd ser olika ut och beror på personligheter, kulturer, bakgrund och erfarenheter. Värderingar som gör att man har olika sätt att tänka, se, höra och tolka livet och omvärlden. Förmågan att aktivt kunna lyssna in utan att värdera är en viktig del i den goda vården.
För god och nära vård behöver det finnas flera olika yrkeskategorier i ett arbetslag, distriktssköterska, sjuksköterska, läkare, omvårdspersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, diakon osv. Det borde vara självklart att alla olika professioner i det arbetslag som vårdar en svårt sjuk och döende patient kan göra hembesök, under dygnets alla timmar och min uppfattning är att tiden är mogen för kommunalt anställda läkare. En viktig del i kommunal vård är också att förebygga akuta och oväntade situationer.
En person som är dödssjuk och som önskar avsluta sina sista dagar i hemmet ska inte behöva åka fram och tillbaka mellan bostad och sjukhus för att kanske riskera att dö på en transportvagn. Den sjuke och dess närstående ska känna trygghet i att det finns till hands ett fungerande arbetslag under dygnets alla timmar.

När man mår bra på jobbet så minskar
sjukfrånvaron – var rädd om personalens
arbetssituation och kompetens!

Trivs man på jobbet är man mindre sjuk och orkar mer.
Därför är det helt avgörande och det allra viktigaste, att först förbättra arbetsplatsens
arbetsmiljö i stället för att först börja ett förslag med sex
timmars dag. Vänsterpartiet har länge drivit frågan om sex-timmars dag och
att det skulle minska stress och sjukfrånvaron i jobbet. Jag håller inte med och är säker på att det är absolut fel väg att gå, det är att starta i fel ände.

Ta
ett exempel, en arbetsplats inom vården (det kan likaväl vara inom lastbils/chaufförsbranchen, eller annat) med hög arbetsbelastning, många sjuka och
vårdkrävande patienter, telefon som ringer, mat som ska ges, mediciner som ska
delas, omläggningar, rond och läkarkontakt, anhöriga som önskar samtal osv, osv,
man hinner aldrig göra någonting färdigt. Man hinner inte tänka efter och man
hinner inte reflektera.

Det är lätt gjort att göra fel i en sådan arbetssituation.
Jag har sett personal som gråter i omklädningsrummet för att de är helt slut och inte hinner med. Att gå till
jobbet år ut och år in i en stressig arbetsmiljö håller inte. Det spelar ingen
roll om man jobbar åtta eller sex timmar i en stressig miljö, man är lika slut
i huvudet i alla fall.

Min uppfattning är att vårdpersonal ska uppskattas
både i lönekuvertet och genom möjligheter till utveckling, och jag tror inte
att högre lön kan kompensera en dålig arbetsmiljö. Kroppen orkar helt enkelt
inte.

Både Arbetsmiljöverket och OECD vittnar om hur viktigt
arbetsmiljön är – både för individen och för ekonomiska samhällsvinster. Enligt
Försäkringskassan är det heller ingen stor skillnad när det gäller
sjukskrivningar, deltidsanställda är lika ofta sjukskrivna som
heltidsanställda.

Inom vården arbetar fortfarande flest kvinnor och även
om jämställdheten har blivit bättre är det fortfarande kvinnorna som tar det största
ansvaret för att hämta barn och hushållsarbete, såsom laga mat och städa. Det är också något som orsakar stress. Det
gör mig ännu mer övertygad om att vänsterns förslag på sex timmars arbetsdag kan bli en kvinnofälla och orsaka ännu mer måsten och stress. Det är inte är min melodi!

I arbetslivet/miljön är balans mellan arbete och fritid bra. Varje människa
vill bli sedd och uppskattad, därför är arbetsmiljön så viktig.

Det borde vara en självklarhet, att ta tillvara
personalens kompetens och kreativitet. Det gäller inte bara inom vården utan i alla yrken. Har man en chef som är närvarande och som man kan prata med och känner
sig rättvist behandlad mår man bra.
Har man dessutom bra arbetskamrater, ja då
är det roligt och då trivs man på jobbet.

Det är ett problem när
goda medarbetare lämnar sin arbetsplats.

Man säger inte upp sig från sitt arbete, man säger upp
sig från sin chef! Enligt forskning har fyra av
10 slutat sitt jobb på grund av en dålig chef. Undersökningar
i England och USA har visat att främsta orsaken till
att människor lämnar sin arbetsplats är ett dåligt förhållande till sin chef.
Det har skapats en miljö där den anställde inte trivs och inte känner sig
rättvist behandlad.

Människor kommer aldrig att ge sitt yttersta om de har
känslan att chefen inte litar på dem eller att någon ständigt kikar,
kontrollera, kommenterar och tillrättavisar med ”goda råd” om vad de ska göra. Detaljstyrning och brist på
förtroende minskar självkänslan, och till slut är det är rent utav hälsofarligt att stanna
kvar på arbetsplatsen.

En
dålig chef avsätter inte tid för att lyssna aktivt på sin personal, utan har i
stället ett samtal eller möte med en individ samtidigt som de kollar mailboxen,
svarar i telefon eller bara glömmer bort. Det är frustrerande att få känslan av
att inte ha någon betydelse.

Att
istället ge regelbunden feedback ger en bättre förståelse för vad man måste
göra för att kunna nå sina mål, oavsett om det bara handlar om att fortsätta på
samma sätt som förut eller om man måste ändra på något. Om återkopplingen ges
på ett konstruktivt, objektivt och lugnt sätt är det ett utmärkt verktyg som
hjälper människor att växa och utvecklas. I ett gott ledarskap tar chefen sig
tid att berätta för sina anställda hur de lever upp till förväntningarna. Det
är svårt att prestera sitt bästa om anställda ska agera i ett vakuum.

Om
en chef vill att den anställde ska ta ansvar och göra sitt bästa för att ett
bra resultat ska uppnås måste chefen visa förtroende och förmedla en känsla för
att arbetstagarens insats spelar en roll och är värdefull. Svaga ledare tror
ofta att de själva måste sitta inne med alla svar och att alla beslut måste tas
uppe i toppen och sedan bara meddelas neråt i organisationen.

Det
slutliga beslutet ligger ju på chefsnivå, men i ett effektivt och tryggt
ledarskap ser chefen vinsterna med att få veta vilka åsikter som finns innan beslut
tas i en viss fråga. Det är ofta så att människorna ”på verkstadsgolvet” har
mest erfarenhet och kunskap för att veta hur man på bästa sätt bör hantera en
viss situation.

Det
är ett problem när goda medarbetare lämnar sin arbetsplats.

I
princip kan vem som helst anställas till chef, men alla chefer har inte
egenskaperna som gör dem till goda ledare. De egenskaperna är guld värda. Vill man få folk att känna de
betyder något ska man som god ledare sig tid att på allvar lyssna på vad ”de på
verkstadsgolvet” har att säga. Det handlar att känna sig motiverad och det
handlar om att förvalta ett värdefullt förtroendekapital som gynnar alla
partner. Många laddar ordet ”makt” med negativa
känslor men tänk om man istället skulle ladda det positivt – tänk då vad ett ledarskap
kan betyda!

Frustration och brist på glamor…

Dags för mitt fjärde arbetspass. Avdelningen är fylld med multisjuka och tunga patienter.
Trots hög arbetsbelastning och evig kamp med klockan känns det helt ok för jag
möts av så mycken positiv feed-back. I personalrummet böljar samtalen som vanligt om än det
ena och än det andra.

En av syrrorna är frustrerad och här citerar jag henne: ”Varför
tror du att jag slutade? Jo, det ska jag tala om för dig… man blir så nedslagen
och trött att man mister lusten. Hela
tiden möts man av folk som är förbannade och irriterade för att de fått vänta i
timmar på att bli undersökta av en läkare. Sedan får man läsa i tidningen om hur
illa det är. Hela tiden möts och matas man av hur dåligt det är.

Att knappt kunna ta matrast eller att gå på toa gjorde inte situationen
lättare. Jag orkade inte med att känna stickningar i bröstet för att
jag var hyperstressad. Ibland var jag så upp i varv att när jag kom hem och
gubben ville att vi skulle åka ut och handla så var jag tvungen att lägga mig
och vila en stund först, för att orka.

Jag orkade helt enkelt inte jobba kvar, jag orkade inte
stressa mer.

Arbetskamraterna var jättebra men vi hann ju aldrig prata
med varandra. Det är inte för inte som det nästan bara är unga sjuksköterskor
som jobbar där. Är man är lite äldre så orkar man inte jobba kvar under sådana
arbetsförhållanden.

Jag är så innerligt trött på alla omorganisationer och jag
vill inte känna mig som en dålig sjuksköterska när jag vet att jag gett järnet
– hela tiden. Jag vill inte känna att golvet
i omklädningsrummet gungar eller att jag vaknar kallsvett och undrar om jag gav
rätt medicin”.

Jag lyssnar och det hon pratar om är tyvärr inget nytt.
Efter alla år i vårdsvängen känner jag igen alltihop. Så här är verkligheten på
en del arbetsplatser i vården. Det är
kanske är vanligt inom andra yrkesgrupper också, men vården är ju den
verklighet som jag känner bäst till.

Jag tänker på politikers verksamhetsbesök och tänker att det
är otroligt viktigt att gå ut på arbetsplatser, lyssna på hur personalens
upplever sin vardag, delta, vara med på plats – inte bara en timma eller två, utan
gå med ett arbetspass, gärna fler om det går. Det ger mycket bättre förståelse
och insikt.

Jag har ingen patentlösning och det är alltid lättare att
tala om vad som skulle göras än HUR.

Man kan också fundera på om möjligheterna är större att
mötas av uppskattning på en vårdavdelning än på en akutmottagning? När
patienter väl har kommit in till avdelningen hyllas personal ofta för denna
”änglalik vården” som de ger, trots hög arbetsbelastning.

Sjukvård ges dygnets alla 24 timmar. Söker man jobb inom sjukvården ska man inte förutsätta att dagtid gäller i alla lägen. Men vi har olika faser i livet
och ibland är det kanske helt omöjligt att jobba vissa skift som precis tvärtom
passar utmärkt för andra. Att ha både
dag, kväll och natt på sitt schema kan vara tufft. Önskeschema kanske ökar
möjligheten att få ihop livspuzzlet?

Att det ska löna sig med med utbildning och det ska löna sig att jobba – det är min absoluta uppfattning. Det är inte för inte som många yrkesgrupper bl.a undersköterskor, sjuksköterskor och läkare söker sig till grannlandet Norge.

Det är stora och viktiga utmaningar som måste
lösas…

Jobba tills 75?
För ett par år sedan blev det ett väldigt hallå. En del av svenska befolkningen
uppfattade att vår stadsminister bestämt att alla nu skulle jobba till man var 75 år! Faktum var, att det endast var ett förslag på en valmöjlighet och inte alls något tvång att jobba till 75. Men om man ville och orkade jobba vidare, skulle man få det.

Ok, så här är det för mig…
Jag är 69 år, jobbar fortfarande och jag tycker det är kul!
Jag började
jobba inom vården när barnen var små. Just då passade det bra att jobba del-
och kvällstid på ett, som det hette ålderdomshem. Jag hade en 23-veckors
sjukvårdsbiträdekurs och då tyckte jag, att nu kunde jag det mesta inom sjukvården. I
dag vet jag bättre. Jobbet som sjukvårdsbiträde var både givande och roligt men fysiskt tungt och efter några år ville jag läsa vidare till sjuksköterska.

Så följde några
år med Kom Vux, utbildning till sjuksköterska och därefter har diverse
fortbildningar följt under hela mitt yrkesliv. Jag är glad och
stolt över min utbildning. Det har inte kommit några ”stekta sparvar flygande
och serverats på silverfat” utan jag har själv skaffat mig min utbildning. Men det har lönat sig och jag har fått bättre
valmöjligheter på arbetsmarknaden.

Som distriktsköterska har jag inte varit någon höginkomsttagare, men eftersom mina vanor är enkla lever jag skapligt bra på min ordinarie pension. Då kommer vi till det som för en del kan vara kärnpunkten. Varför i all världen jobbar jag då, när jag inte behöver tjäna mer pengar?

Jo, när jag kommer till mitt lilla deltidsjobb får jag en kick och blir glad. Jag känner pulsen, jag möter härliga arbetskamrater och jag kan, får och utför det som jag är expert på, nämligen vård. Dessutom känns det bra när patienter visar uppskattning. Jag är trygg i mitt jobb, har en kompetens och erfarenhet som gör mig till en resurs på arbetsmarknaden.

Nej, jag tar INTE jobbet från någon annan. Det är en myt och ett felaktigt påstående att det bara skulle finnas ett visst antal jobb. Vissa yrkesgrupper är bristyrken bl.a. sjuksköterskor. Enligt Vårdförbundet fattas det 1200 sjuksköterskor i dag!

Är det fult att tycka det är kul med ett jobb?

Ibland upplever jag nästan som att man SKA vara trött på jobbet när man är 65, helst flera år före. Att man ska tycka att jobbet ÄR tråkigt och att det är otroligt skönt att sluta. Det är nästan som det är något fel, om man INTE har ont någonstans. Ja, jag hör att jag är sarkastisk… usch på mig!

Jag vill
verkligen understryka, att jag är ytterst ödmjuk och har den största respekt för
att vi människor orkar och mäktar med olika. Vissa yrken är mer fysiskt krävande och andra kan vara psykiskt
svåra. Självklart ska stöd ges när det är befogat, det gäller för alla människor
och yrkesgruppen.

Men det INTE
ok med den kommentar som en person sa till mig ”skulle jag säga att jag tyckte det var kul på jobbet och ville jobba
efter 65 så skulle jag bli mobbad och lynchad”.

Ibland möts
jag av kommentarer:

”När ska du ge dig med att jobba då,
Helene?”. ”Du är otrolig, men när ska du sluta jobba då?” Tycker jag mig höra ett uns av irritation,
eller avundsjuka? ”Är det verkligen så
bra som du säger egentligen, usch det skulle jag aldrig vilja/orka.” ”Vad ska
du göra med alla pengar du tjänar då?”

Så när jag får
frågan ”hur länge ska du jobba då,
Helene”, svarar jag:
Ja du, vi människor är olika och jag tycker det är fantastiskt att vi har en valfrihet. Jobba tills 75? Absolut, så länge jag vill, kan och orkar. Så länge jag tycker det är kul och så länge som arbetsgivaren vill ha mig!