Blog Image

Helene T Dehring

Livet, vården, politiken med mera...

Varför blogga? Det är en fundering som jag har ställt mig själv. För att få någon sorts bekräftelse eller för att jag vill synas?
Nej, efter att ha funderat kommer jag fram till att det helt enkelt är för att jag tycker det är roligt att skriva. Därför sätter jag mina tankar och funderingar på pränt. Att alla förstår vad jag skriver är en demokratifråga och därför ska jag försöka skriva lättläst.
Bloggen blir också komplement till min hemsida helenedehring.se

Hot och våld

Vården Posted on Wed, December 20, 2017 22:37:50

De blå ögonen är svarta av ilska och hela hans kropp är spänd, han rör sig stelt och ryckigt. När jag försiktigt tar tag i hans vänstra arm ser jag att handen knyts och förstår att smockan hänger löst i luften.

Klockan är tre på natten men han har bestämt att nu ska han ska hem. Omedelbart ska han hämta bilen som är parkerad på Krokslundsgatan. Han är mycket tydlig med att borrmaskin som finns i bilen ska lämnas in, omedelbart. Därför måste han till Krokslundsgatan – NU!

Försiktigt frågar jag om det inte kan vänta tills i morgon, när det är dagtid och ljust ute och när doktorn har varit här och kan skriva ut honom? Men mitt förslag ger honom bara mer kraft åt hans upprördhet och triggar ännu mer igång ilskan och fientligheten.

Hans misstro över att överhuvudtaget behöva ha ett samtal med en så inkompetent person som mig är uppenbar. Att jag dessutom inte förstår att det är viktigt att han måste gå hem nu, är ofattbart. Min kommentar att klockan är tre natten, gör honom ordentlig förbittrad och upprörd.

Han är barfota men har tagit på sig ytterrocken över den tjocka flanellskjortan. Värmen gör att han blir alltmer röd i ansiktet där han ilsket promenerar fram och tillbaka i den långa korridoren. Då och då stannar han upp, tar tag i och öppnar en dörr och tittar in i mörkret till en sal som leder in till andra patienter. Jag förstår att han inte hittar tillbaka till sitt egna rum och frågar om jag ska hjälpa honom tillbaks men får en arg blick och kommentar om jag tror att han är ”en idiot”? ”RÖR MIG INTE”-skylten är tydlig.

Här gäller att ta det lugnt och avvakta. Måtte det bara vara lugnt på avdelningen och att jag kan hålla ögonen på honom. Smiter han ut fryser han nog ihjäl. Det är18 grader kallt.

Han anser att jag borde tillmötesgå kraven som är viktiga för honom och förstår inte varför jag kommer invändningar.

Jag får lov att ta det väldigt försiktigt nu så jag inte utlöser något våldsbeteende. Han är tillräcklig irriterad som han är.Det gäller att inte reta upp honom och erbjuder istället en kopp kaffe och en smörgås, vilket han tackar ja till men ger mig en misstänksam blick.

Jag har lärt mig att lite vanlig normal rutin ibland kan vara bra för att bryta aggressivitet. Man kommer liksom av sig i det aggressiva mönstret. Jag går ut i köket och hämtar en kopp kaffe och brer en brödskiva med ost och sätter den på bordet framför honom och säger varsågod.

Av erfarenhet vet jag att inte stressa upp och säga emot honom, eftersom det bara ökar risken för en konflikt. Därför uppbådar jag all mitt tålamod. Försiktigt lirkar jag och provar mig fram med förslag om att det nog vore klokt av honom att lägga sig och vila en stund innan han ska hem. Kanske blir det lite varmare utomhus i morgon bitti också.

Han har druckit upp sitt kaffe och vankar återigen fram-och tillbaka. Jag har satt ut en fåtölj i korridoren och återigen föreslår jag lugnt och tydligt att det kanske vore skönt för kroppen om han vilade sig lite. Han skulle kunna sätta sig där nere, i fåtöljen om han vill. . Han ignorerar mig men efter några vändor fram och tillbaka ser jag att han slår sig ner i fåtöljen och jag ser att han är trött. Som av en händelse finns en mjuk kudde i fåtöljen.

Klockan är över sju på morgonen och natten har varit lång när jag ger rapport till dagpersonalen. Passet är slut och jag tar hissen ner, när jag kommer ut märker jag att det har snöat under natten, minst två dm och vägen uppför backen har de inte hunnit ploga. Jag är så trött att jag nästan inte orkar gå ett enda steg i den djupa snön.

Jag tänker på mina två barnbarn, som båda har utbildat sig till undersköterskor och på all annan personal inom hemtjänsten som gör hembesök. Även personal på sjukhem, institutioner, sjukhus o.s.v som ofta är ung och nyutbildad och som inte hunnit få erfarenhet av att hantera komplicerade situationer.

Hot och våld förekommer i olika situationer där både arbetsgivare och arbetstagare har ansvar för utbildning och kunskap. Man måste veta och ha läst om rutiner och riktlinjer som finns för med kunskap kan man komma långt i att bemöta en aggressiv och hotfull person och kan undvika och förebygga många risksituationer.



Rapport patient

Vården Posted on Sat, November 11, 2017 23:36:30

“Jag vill rapportera en patient”

Via akutmottagningen kommer patienterna upp till avdelningen, varje tid på dygnet. Klockan är nu 04.45 och den här gången har det rapporterats en patient som i går kväll gick och lade sig hemma och för några timmar sedan vaknade och skull kissa så hade han helt plötslig inte hade någon kraft i vänster sida och kunde inte resa sig. Han försökte ropa och hustrun som märkte att han sluddrade och snörvlade i talet förstod att det var något fel och ringde ambulans.

Patienten har kommit upp till avdelningen, han tas emot och får komma in på ett rum. Provtagning, kontroller, jag skriver in och upprätta en behandlingsplan. Den här patienten har också en insulinbehandlad diabetes som måste följas upp och så ska jag dela upp morgonmedicinerna enligt läkemedelslistan.

Röntgensvaret får visa om det är någon förändring i hjärnan.

Han hade känt sliten några veckor, men inget konstigt med det egentligen eftersom det hade varit ovanligt mycket på jobbet. Nej, han hade inte känt av någon förkylning, sjukdom eller så. Å, ja men visst fanns det hjärnsjukdom i släkten, både pappa och farbror hade haft både proppar och blödningar. Men han var ju bara fyrtiotvå, mitt i jobbet familj att försörja. Han hade inte tänkt att han skulle…han blev ännu mer yr när han försökte tänka.
Patienten är vaken och kan meddela sig men det lyser rädsla och förtvivlan ur hans ögon.

Hustrun går där bredvid sängen, hon ser trött ut och gör allt för att stödja sin livskamrat. Hon försöker utstråla trygghet inför honom, men jag kan se att hon är skakad. Hon ser stark ut men villrådig. Vad ska hända? Jobbet? Barnen? Hur ska framtiden se ut?

Att drabbas av en stroke innebär en stor förändring, inte bara för den som drabbas utan för hela familjen. Ingenting blir sig likt. Att vara anhörig är minst lika svårt – att vara en hårsmån från att mista sin livskamrat. Kanske aldrig mer kunna återgå till arbetet, förändring i ekonomin, kanske mista den sociala biten som vänner och arbetskamrater har inneburit.

Vad hon troligen inte anar är hur mycket tid, energi och tålamod som kanske kommer att behövas.

Som anhörig behöver man få kunskap och stöttning om vad som händer efter att en anhörig fått en stroke och vad man kan göra för att underlätta och parera problem som kan uppstå. Träffa anhöriga i samma situation. Få avlastning.

Medan jag skriver in ”min” patient far tankarna omkring i skallen på hur det ser ut hos mig, i min närhet med alla på mammas sida som drabbats av stroke och på pappas sida där de flesta har dött i hjärtinfarkter….

Jag kopplar bort mina reflektioner och jobbar vidare. Nu är det dags att gå runt till alla “mina” 20 övriga patienter och se till så att allt är ok. Snart börjar morgonarbetet och jag har många infusioner som ska ges kl 06.00. Det ringer och ringer, lamporna lyser rött på flera håll, jag hastar vidare först till rum 625. Jag tänker att, om jag kan göra lite skillnad i att hjälpa och lindra för patienter och deras anhöriga så känns det bra. Och, tillsammans med goa kollegor är det ett jobb som jag skarpt gillar!



Det ringer på sal 42

Vården Posted on Mon, July 10, 2017 00:27:27

Det ringer på sal fyrtiotvå, lampan i korridoren lyser ilsket rött och markerar i vilken sal någon kallar på hjälp. Det ringer på fler salar men jag måste ta denna ringningen först och måtte det inte hända något mer nu tänker jag och skyndar nedåt i den låga korridoren och öppnar dörren.

På sängkanten i sängen närmast dörren sitter den lilla tunna människan. Hon är så liten och väger säkert inte mer är fyrtio kg. Den laxfärgade sjukhusskjortan hänger som ett mindre tält kring den lilla magra, krumma kroppen. ”Kan du hjälpa mig, jag behöver gå på på toaletten”, viskar hon. Javisst kan jag det, viskar jag tillbaka och sätter mig på huk framför henne och letar fram ett par beige remtofflor som sticker fram under stolen. Jag sätter på skorna och placerar rollatorn i rätt läge framför henne så det blir lättare för henne att resa sig upp. En kateterslang med påse som samlar upp urin hänger på sängkanten. Jag lirkar opp hållaren, flyttar över och häktar fast den på kanten av rollatorn sedan tar jag ett stödjande tag om hennes högerarm.

Genom det urtvättade och tunna skjortärmstyget känner jag armen som är så mager att jag nästan är rädd att den bryts av om jag inte är försiktig. Hon ställer sig upp och tillsammans stapplar vi med små steg ut till toaletten som är i korridoren.

Jag fylls av lite sorgsen ömhet för den här lilla sköra personen. I journalen har jag läst att detta är en patient som snart är nittio år, som är orienterad till tid och rum och att hon för några veckor sedan blivit änka. Nu har hon fått hjärtproblem och blivit inlagd på sjukhuset. Katetern har man satt för att det också varit svårigheter att kissa.

Hon sätter sig på toaletten och jag frågar ”ska du ha avföring”? Hon tittar upp på mig och säger ”nej, jag ska bara kissa”.

”Men kära vännen, då behöver du inte gå till toaletten, urinen kommer här – direkt i slangen och ner i påsen”.

Hon tittar upp på mig, tar sig för pannan, gör en gest och säger ”men kära nån, oj oj oj, vad snurrig jag har blivit, vi får gå tillbaka till sängen”.

Väl tillbaka till rummet sitter hon sitter på sängkanten, jag böjer jag mig ner för att hjälpa henne att få upp benen i sängen. Då tar hon tag i mitt huvud och drar mig intill sig, tittar upp på mig med plirande lite skälmsk blick och lägger sin kind intill mig och så håller vi våra kinder intill varandra i några sekunder. Ett kort ögonblick är vi där, alldeles stilla bredvid varandra och jag tror att vi båda känner en samhörighet och vänskap. För mig var det en händelse där jag i ett ögonblick fylldes av ödmjukhet.

Ovanstående är en av många händelser som förstärker övertygelsen av att det är absolut nödvändigt med medarbetare med en inre kompass, mognad, kompetens och utbildning.

Ju mer underbemannad en avdelning är desto fler infektioner, fallolyckor och till och med dödsfall riskeras. Vi har att göra med människor som är sjuka, människor av kött och blod, olika livsöden och känslor.

Det är nödvändigt med arbetstider som gör att vårdpersonal får ett hållbart yrkesliv, stannar kvar och får möjlighet att utveckla vården. Med tanke på hur pass stressigt ett arbetspass är och hur pass mycket som krävs av de som jobbar i vården i dag så behövs introduktion

Lönekarriären måste vara tydlig. Ta tillvara professioners kunskap och värdera oss rätt.



Döden och teknologin

Vården Posted on Thu, June 29, 2017 20:12:27

Döden och teknologin.

Efter mer än fyrtio års arbete inom vården och även i dag ha förmånen att vara en del av vården, kan jag lätt referera till ovanstående rubrik.

Under årens lopp har jag träffat många olika människor, många olika diagnoser, patienter och anhöriga av alla slag. Inte minst olika personer anställda inom hälso- och sjukvård däribland även beslutsfattare. Många, de allra flesta är kloka och reflekterande människor, men jag har mött dem alla, de vänliga men även de bryska, de känsliga liksom de likgiltiga, de som är oerhört energiska och de som är lata, de som stannar upp i ögonblicket och ger patienten en möjlighet till kontakt. Men också de som med händer sköter om patienten som om det vore en träbit.

Det är nödvändigt, ja absolut livsnödvändigt att stanna upp en sekund och reflektera. Visst har det funnits vårdsituationer där jag ibland har önskat att det hade varit annorlunda, men mina möten med de som reflekterar, de som har de goda ögonen och de som har de mjuka händer får överskugga.

Här om dagen damp tidskriften från sjuksköterskeföreningen ner i min brevlåda. Temat var:”varför är det så svårt för människor att bara få dö”.

Detta fick mig att vilja återge en del och reflektera mina egna tankar.

Hen blev inlagd på sjukhuset med en allvarlig hjärnblödning. Det gick inte att rädda livet men hen blev lagd i respirator därför att hen var organdonator.

Teknologin har flyttat gränsen för en människas död. Teknologin har ändrat sättet att kunna dö på och även ändrat vår syn på döden. Det som förr var utan kontroll har blivit vårt ansvar. När är döden inte bara någonting ont, utan också någonting som kan vara gott? När får man lov att dö?

Vi har i dag teknologi som ger möjlighet att flytta gränsen mellan liv och död och gemensamt är att den upprätthåller eller ersätter livsviktiga funktioner. Teknologin minskar skillnaden mellan kronisk sjukdom och dödlighet.

Samtidigt kommer stora etiska frågeställningar: När ska vi starta livsuppehållande behandling? När är det etiskt försvarbart att fortsätta? När är behandlingen nyttolös, när ska vi sluta?

När jag själv var anhörig, min döende mammas dotter och inte sjukvårdspersonal blev jag så svårt när personalen frågade mig om min mamma 78 år kunde få lov att dö. “Hur ska vi göra när vi inte kan sätt dropp för hon har inga kärl”.
Ska vi och hur länge kan man ge sondmat genom en ”peg” i magen om man för övrigt ligger i koma? Skulle min mamma svältas till döds? Så svårt att vara anhörig.

Livet fortsätter och döden skjuts åt sidan. Respirator är ett annat exempel. Om man inte kan andas betyder det att man dör. Men respirator och hemrespirator gör det möjligt att leva längre trots att man inte kan andas på egen hand. Vi fortsätter med vändschema, byter blöjor, smörjer hälar och spruckna läppar. Vi gör så gott vi kan, liv till varje pris.

Dialysmaskiner har förvandlat njursvikt från att vara ett akut dödligt tillstånd till att vara ett kroniskt tillstånd som man kan leva länge ganska gott med.

Utvecklingen är tudelad. 1928 dog min farfar i lunginflammation, småbarnsfar och knappt 30 år fyllda. Hade han drabbats tretton år senare hade han fått penicillin och troligen haft många goda år kvar i livet.

Eftersom respiratorbehandling och andra livsuppehållande behandlingar gör det möjligt att hålla en människa ”i livet” närmast ”i oändlighet” kommer också etiska frågeställningar in. När är behandling nyttolös och kanske skadlig? Förlänger man istället dödsprocessen och plågan för en människa? Är det rimligt att ”folk ska få slippa” någon gång? Med teknologins möjligheter följer också ett ansvar och frågan är om alla är rustade till att ta det ansvaret?

Förr i tiden var man död när man slutade andas t ex vid koma som gått i en riktning.

Respiratorn ändrade detta och det uppstod ett behov av att definiera tillståndet ”död” och ett behov av definitionen ”hjärndöd”och med ett krav på röntgenundersökning, alltså med teknologi.

Med all säkerhet kommer ny teknologi, även i framtiden att bidra till att ökad möjlighet för att upprätthålla liv och skapa behov för att ändra kriterierna för ”död”. Om jag inte har fel finns det redan i dag människor som har betalat stora pengar för att ha ”frysts” ned och ska vid någon bestämd tidpunkt väckas upp? Vilka reflektioner och etiska aspekter finns i dessa sammanhang?

Ny teknologi kommer att skapa möjligheter för att upprätthålla livsviktiga funktioner och det är helt nödvändigt att precisera vilka kriterier som ska gälla för ”död”, för att inte förorsaka en plågsam och skadlig förläggning av dödsprocessen.

Vad betyder liv i “mitt” liv? Är mitt liv för min egen skull? Eller är mitt liv ett liv för att det är någon annan som inte vill släppa taget?

Åter tänker jag på min mammas dödsprocess och min roll, som anhörig i den stunden. Jag ville så gärna i min egoism, ha min mamma kvar. Så oändligt svårt att släppa taget. Jag som vanligtvis var en klok, reflekterande och stark person. Jag var nu så skör, sårbar och väldigt beroende av personalens milda goda ögon och mjuka händer och kompetens. Sannolikt känner fler anhöriga än jag sig hjälplösa och sårbara i dessa situation och de har all rätt i världen att bli värdigt och varsamt hanterade.

Teknologin är också viktig, den kan visa när en behandling är meningslös eller viktig. t ex datortomografi och magnetröntgen som kan visa mycket små tumörer i hjärnan och som kanske kan opereras bort. Teknologin flyttar gränser för liv samtidigt som den definierar döden. Teknologin ger upphov till svåra etiska situationer och frågeställningar om det är riktigt att avsluta eller fortsätta en behandling.

Återigen svåra tankar, är det teknologins möjligheter som styr processerna för liv och död eller är det vår värdegrund och vår uppfattning om vad som är ett gott liv och en god död?

Ska vi lägga år till livet eller liv till åren? Det blir en fara i om vi tänker mer liv till vilket pris som helst och ett feltänk om vi förväxlar kvantitet med kvalitet.

Teknologi används inte bara för att rädda människor från döden, teknologi används ju också för att avsluta livet. Just nu följer jag på TV serien Games of thrones där giljotinen används för att döda personer. I dag är giljotinen ersatt med elektriska stolen och injektioner. Eutanusi förutsätter också läkemedel som annars används i sjukvård.

Hur ska vi tänka? När ska teknologin användas eller tillåtas till det ena eller det andra? Vilka tillstånd ska gälla? Kriterier för barn? Är vi alltid säkra på att personen har fått och tagit till sig all tänkbar information inför ett beslut att avsluta sitt liv i eutanasi.

Frågeställningarna är oändligt svåra utifrån flera olika etiska dimensioner.

Med ny teknologi skapas möjligheter och kunskap. Vi undersöker, övervakar riskfaktorer, kontrollerar högt blodtryck, kolesterol och förstadier till cancer. Vi vill ha kontroll!

I vår iver att kontrollera och testa oss får vi en föreställning om att vi kan undgå döden, bara vi har kontroll. Ibland kan det uppfattas som ett nederlag när en person dör och funderingar om att man inte har gjort det yttersta?

Tidigare dog de flesta människor hemma med sina närmaste runt omkring sig. I dag dör de flesta på sjukhus, serviceboenden och liknande. Många dör uppkopplade med slangar, ledningar och dropp.

Borde en god avslutning av livet, i kretsen av sina närmaste anhöriga vara högre prioriterat än en ytterligare kort tids upprätthållande i livet med teknologi? Återigen komplicerade etiska frågeställningar om tekologi ska användas eller inte? När och om ska behandling avslutas?

Att ge livet ett gott avslut får inte enbart fokuseras på att alla procedurer är följda till 100 %, lika stort fokus måste ligga på att personen och anhöriga får ett värdigt farväl.

Teknologin har flyttat gränsen mellan liv och död som betyder stora etiska krav. I detta ligger ett stort etiskt ansvar som bygger på mogenhet utbildning och kompetens.

Människor dör inte av ålder utan av att något inte fungerar längre, en sjukdom.
Helt nödvändigt är det att vi reflekterar och frågan är om vi i vår iver i att undgå döden mister meningen med livet?



Livet

Vården Posted on Sat, June 18, 2016 17:08:50

Hur kunde det bli så här?

Även i år skulle han agera tomtefar,
den röda tomtedräkten med instoppad kudde över magen var på plats, skägget
påklistrat och den bruna jutesäcken var sprängfylld med färgglada paket. Allt var
precis som det hade varit alla tidigare år.

Redan på morgonen hade han känt av ömheten i magen men om han rörde sig stilla och lite försiktigt så gick
det bra och förresten så skulle det väl gå över.

Men det blev inte bättre, tvärtom tilltog
ömheten och under eftermiddagen hos barnbarnet var han tvungen att lägga sig ner i soffan och bara ligga alldeles stilla, att sitta med vid julbordet var
uteslutet. Smärtan blev allt värre, och när han äntligen kom hem på kvällen var han
blek och medtagen. Nej, nu gick det inte längre, han måste åka in till akuten.

Han kom in på ett rum och kopplades upp med diverse apparater. På den svarta
skärmen hoppade de vita siffrorna upp och ner, apparaten larmade och tjöt. I korridoren
utanför jäktade den vitklädda personalen förbi. Sängar och rullstolar var fyllda av
personer med plågade ansiktsuttryck, anhöriga halvsprang fram och tillbaka i en jämn ström bredvid med
famnen full av ytterkläder.

Han undersöktes, frågor ställdes,
läkaren klämde och kände. Detta kom han inte ihåg, hans första dygn och händelseförlopp
på akutmottagningen var som bortblåst.

Nu hade han blivit mycket dålig, plötsligt
var det mycket bråttom med åtgärder för att han inte skulle dö. Misstanken på
stopp i tarmen resulterade i inspektion, röntgen och efterföljande inläggning på
avdelningen.

Han var tålig, men han visste inte heller
vilka rutiner som fanns på ett sjukhus. Han tänkte att
det kommer nog snart en läkare som jag kan fråga. Läkaren kommer nog också att känna på
min mage och om han nu låg han riktigt stilla och inte rörde på sig
så gjorde det ju inte så ont. Bäst att vänta, tänkte han.
Han förstod inte att det var avdelningens
sjuksköterska som var länken att förmedla hans tillstånd till läkaren. Han hade
aldrig legat på sjukhus tidigare.

Under fyra dygn transporterades han
fram och tillbaka mellan avdelningen och röntgen. Man gav kontrastvätska och
tog bilder i hopp om passage i tarmen.

Den fjärde kvällen ringde hustrun,
sjuksystern svarade att han mådde bara bra. Hustrun förstod inte, hon hade nyss
pratat med honom. Han hade sagt att han inte alls mådde bra? Sjuksysterns ton
blev vass, detta skulle ingen anhörig säga, hon ville höra det av patienten
själv i så fall!

Hon tänkte att nog är det väl vårdens profession att göra bedömningar av patienter som inte själv
orkar tala för sig. Alla vet ju inte hur de ska bete sig. Den här personen har ingen
rutin, han har aldrig varit inlagd på sjukhus. Även om det kan vara svårt att bedöma
patienter är det väl personalens uppgift att kolla upp olika tillstånd? Hon
sade ”du måste gå in till honom nu, han mår inte bra”!

En stund senare hade jourläkaren kommit, han hade varit mycket stressad. De hade väl mycket att göra på akutmottagningen tänkte han.
Men det var i alla fall bra
att sjuksköterskan kom in och att läkaren kom och undersökte mig.tänkte han. Nu blev det
i alla fall bestämt att det skulle bli operaration i morgon bitti och han fick inte äta eller dricka efter kl 24.00. .

På operationsdagens morgon fick han en
ren skjorta och vita länga strumpor. Han fått ett dropp och de klara genomskinliga dropparna
droppade regelbundet ner i behållaren, ner i slangen och in genom den gröna kanylen
som sjuksköterskan hade satt i hans armveck. Han kände sig torr i munnen och
skönt dåsig efter sprutan som han fått för en halvtimma sedan. Allt var lugnt
och bra.

Vid sjutton-tiden vaknade
han upp, operationen var klar. Nu transporterades han åter upp till
avdelningen. Han hade ett tre dm långt vitt bandage mitt på magen. Han hade
fått en kateter där det kom ljusgul urin och i näsan hade han fått en slang som gick ner i magsäcken. Det var
för att magsaften skulle kunna rinna ut i en påse och för att han inte skulle
må illa. Usch, vad jobbigt med alla slangar, tänk att det skulle bli så här.

Operationen hade gått bra men förutom stoppet i tarmen på vänster sida hade man också funnit att det
låg en ful sprucken blindtarm på höger sida. Han tänkte, att det nog var den fulingen som hade varit
orsak till att han hade fått så ont och att han varit tvungen att åka in akut. Det
var nog då, efter det första dygnet som blindtarmen sprack för det var ju då som
han hade känt lite lindring när han låg dyr stilla. Det var ett långt operationssår som han
hade på magen. 31 stygn med stålstygn berättade man för honom.

Sjukgymnasten instruerade honom att det
var viktigt att komma igång med andningsträning. Hon hade med sig en flaska som var halvfylld
med vatten och ett slags sugrör i, som hon placerade på bordet. Han skulle blåsa i flaskan så att det bildades bubblor i vattnet, minst en gång i timman skulle han blåsa. Sedan skulle han gångträna
och göra benrörelser.

Han hade varit idrottsman i hela
sitt liv och hade inte det minsta svårt att följa hennes instruktioner. Utanför avdelningen fanns en
dörr som ledde in till trapphuset och trappor som ledde ner till våningarna inunder. Här
försökte han att gå upp och ner två gånger om dagen.

Han märkte att han var andfådd, men tänkte att
det var nog normalt efter en operation. Han tänkte att det blir bättre allt
eftersom.

Hon noterade att han hade lätt
andfåddhet när de samtalade med varandra och hon frågade sjuksystern om hon
också kunde höra detta. Sjuksystern svarade ”ja”.

På nyårsdagen var det dags att komma
hem, sjuksköterskan hade lämnat honom en blå pappersmapp med tid för när
stygnen skulle tas bort och tid för återbesök hos läkare. Snart skulle han bli
hämtad och han tänkte att det skulle bli skönt att komma hem. Det var lite svårt att få på sig skorna
eftersom han hade gått upp nästan åtta kg under tiden han legat inne. Var det därför som han var andfådd?

Det var skönt att komma hem, solen lyste och vinterdagarna var otroligt vackra.
Den vita snön gnistrade, trottoarkanterna var uppskottade. Varje dag
försökte han gå en promenadrunda men han kände sig så skör. Andfåddheten ville inte bli bättre i den takt som han önskade. När han tittade sig i
spegeln tyckte han att han var vaxblek i ansiktet och han tyckte att han såg sjuklig ut.

Fyra dagar efter hemkomsten hade han fortfarande
inte blivit bättre utan var fortfarande andfådd och kände sig oerhört sliten. Han ringde till vårdcentralen och
förklarade sitt tillstånd för en sjuksköterska. Hon gav honom en tid redan efter ett par timmar. Den unga
utländska läkaren undersökte honom och förklarade på bruten svenska att det var inget fel på hans
hjärta och inte heller på hans syrgasmättnad. Han kunde gå hem igen.

Men han var ju inte bra, inte kunde han
gå tillbaka hem i det samma tillstånd? Motvilligt skrev den unge läkaren en
remiss till akutmottagningen. Han snuddade också själv vid tanken att det
kanske var onödigt att åka in till sjukhuset igen, men å andra sidan var han ju
inte bra. Det var nog bra i alla fall att transporten än en gång fick gå till
akutmottagningen. Han var så trött.

Han hade blivit placerad i en säng, och häpnade över att det fanns så många människor som sökte vård, att man kunde ha
så många olika sjukdomar.

I den stora lokalen som man kallade för
”torget” var det fullt med patienter som låg i sina sängar och på stolarna
bredvid satt anhöriga. Han tänkte att det skulle vara svårt att
kissa när det var så mycket folk överallt och att det var svårt att inte låta bli att höra vad medpatienterna
berättade och vad läkarens svarade. Här på ”torget” var integriteten noll och
han tänkte att patienten var till för organisationen men att det borde vara tvärtom. Att organisationen var till för patienten.

Personalen ilade hit och dit, det fanns säkert något system men han tyckte det var svårt att se detta. Det kunde inte vara lätt för personalen
att hinna allt och alla i personalen såg så unga ut. De äldre hade kanske slutat, de
hade väl inte orkat med det höga tempot, tänkte han.

Efter åtta timmar hade läkaren undersökt
honom och den skickliga sjuksköterska hade stuckit honom i armen och tagit flera
blodprover. När svaret äntligen kom förstod han att det var blodprovssvaret som var
avgörande. Han transporterades i snabb fart till hjärtavdelningen. Diagnosen
som han fått var proppar i båda lungorna och att de sannolikt uppstått i
samband med operationen. Man förklarade för honom att ett av symtomen på proppar i lungorna var andfåddhet. Tankarna for omkring i huvudet, hur hade det kunnat bli så fel?

Sjuksköterskan på avdelningen hade ju
fått besked, men hon hade inte brytt sig om att skriva in det i journalen och inte heller hade hon informerat läkare på avdelningen. Eftersom läkare inte hade fått besked från sjuksköterskan hade
ingen åtgärd heller satts in. Att dessutom ingen läkare hade utskrivningssamtal i
samband med hemgången så blev konsekvensen att han hade fått gå hem med proppar
i båda lungorna.

Han prisade sin lyckliga stjärna över
att han trots allt hade åkt in i retur, för dessutom hade en läkare nyss talat
om för honom att om han inte fått behandling med blodförtunnande inom tre
veckor efter att propparna uppstått hade det varit stor risk för att propparna inte gått att
få bort. De skulle ha varit kvar för livet.

Han rös när han tänkte på att propparna
kunde ha blivit bestående och att han i värsta fall kunde han ha dött…

Nu hade han fått behandling med
blodförtunnande tabletter tolv dagar efter operationen och efter några dagar skulle han
få gå hem och fortsätta äta sina mediciner i minst sex månader. Man vad gjorde det, han levde ju.

Fem månader efter sjukhusvistelsen hade
han fått tid hos ansvarig läkare för att samtala om allt som han hade varit med om. Han
hade sett fram emot detta och han tyckte att det skulle bli bra med svar på sina tankar som han grunnat på.

Döm om hans besvikelse och förvåning
inför läkarens bemötande och svar om att läkaren inte hade satt sig in i vad han hade gått igenom, att läkaren inte hade läst hans journal och att
istället för att sätta sig in i den situation som han som patient hade
haft, försvarade läkaren sjukvården i allt som hade inträffat. Var neglegerade man hans upplevelse, var inte han som
patient och människa värd bättre?
Själv var detta en stor och ingripande händelse i hans liv, ansåg han.

Månaderna har gått och han känner sig bättre, han medicinerar
fortfarande med blodförtunnande mediciner. Biverkan plåtsmak i munnen som han kände de första
månaderna har nästan försvunnit och han hoppas få besked om att propparna är borta och
att han kan sluta med de blodförtunnande medicinerna. Han känner sig tacksam över att han kan träna och att han finns
till här i livet men tilltron har nog rubbats aningen i kanten, tänker han.



Faster Gerda

Vården Posted on Mon, July 14, 2014 13:18:39

Min speciella faster.

Som jag här har döpt om till faster Gerda.

Gerda var 78 år och bosatt på ett vårdboende, i en mindre
kommun. Gerda hade alltid varit lite annorlunda. Mycket var svart eller vitt
och endera tyckte hon om personer eller också gjorde hon det inte. Hon var otroligt
omtänksam och väldigt mån om mig och min lillasyster. Gerda fanns med under hela min uppväxt, och
hade en speciell plats i mitt hjärta. Hon betydde mycket för mig och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Gerda bodde hos sin mor under hela sin uppväxt och ända
tills modern, min och min systers farmor gick bort. Då flyttade faster in på ett vårdboende. När
hon hade varit bosatt där i några år hade hon funnit sig tillrätta och när
rutinerna gick sin gilla gång kände hon sig trygg. Då var det för det mesta
frid och fröjd.

Min faster var multisjuk och hade flera diagnoser bl. a.
insulinbehandlad diabetes.

En dag hade faster bestämt sig för att hon absolut inte
ville ha någon insulinspruta.Hon var mycket
bestämd, hon ville inte ha något insulin. Personalen blev orolig och hamnade i
en svår situation. De hade ju ett
uppdrag, vilket var att ge insulin. De lirkade och försökte på olika sätt att
få Gerda att ta sitt förnuft tillfånga. Ju mer de envisades desto mer bestämd,
upprörd och aggressiv blev faster. Hon svor
och skrek att de skulle lämna henne i fred och att de skulle gå ut från hennes
rum omedelbart.

Slutligen fick en av personalen nog och tog nu resolut tag och
höll fasters händer medan hon snabbt satte insulinsprutan i fasters lår. Detta
gjorde faster rasande och resulterade i ett vredesutbrott. Min rasande faster slet
loss sina armar, fäktade vilt omkring sig för att få bort personal och
sprutspets och fick till följd att sprutan flög iväg. Oturligt nog gick
sprutspetsen gick av och halva spetsen fastnade inne i fasters lår.

Händelsen resulterade senare i ett besök på vårdcentralen
där man konstaterade att det var bättre att sprutspetsen fick sitta kvar och
kapsla in sig än att utföra en mindre operation och få ut den.

Med denna sanna berättelse ur verkliga livet vill jag säga
att bara för att man är äldre är det ingen garanti för att man är gullig och
go. Det är heller inte ovanligt att det
finns ”faster Gerda” inom omsorgen.

Äldre personer är vanliga människor som du och jag, som känner
glädje och sorg, som har både bra och dåliga dagar. Ofta mer sköra, dras med
fler sjukdomar och är mer ensamma. Men oavsett ålder har alla lika stort behov
av att bemötas av respekt och värdighet.

Jag hoppas och önskar att alla som tillsätter personal och
inte minst sommarvikarier inom omsorgen är insatta i att personalen inte sällan
hamnar i svåra situationer med människor som är på olika humör och har olika
behov.

Vårdpersonal måste ha ett etiskt tänkande, ha utbildning,
kompetens och inte minst en fallenhet och mogenhet för att kunna bemöta och
hantera svåra situationer som inte bara kan utan kommer att uppstå inom vård och omsorg.