Blog Image

Helene T Dehring

Livet, vården, politiken med mera...

Varför blogga? Det är en fundering som jag har ställt mig själv. För att få någon sorts bekräftelse eller för att jag vill synas?
Nej, efter att ha funderat kommer jag fram till att det helt enkelt är för att jag tycker det är roligt att skriva. Därför sätter jag mina tankar och funderingar på pränt. Att alla förstår vad jag skriver är en demokratifråga och därför ska jag försöka skriva lättläst.
Bloggen blir också komplement till min hemsida helenedehring.se

Mamma är glad och skrattar sorglöst!

Livet Posted on Fri, August 24, 2018 19:34:44

Mamma är glad och skrattar sorglöst!

Barnbarnets födelsedag och mammahar fått permission från sjukhuset där hon vårdas för högersidig stroke och kommunikationssvårigheter d.v.s. afasi. När alla sjunger ”ja, må hon leva” formas mammas mun men det hörs inget ljud. Mamma ser omedveten ut, hon är glad och skrattar sorglöst. Finaste duken ligger på köksbordet, här står födelsedags flaggan och servetterna med midsommarkrans finns framme tillsammans med tårta och kakfat. Vår lilla familj är sitter samlade och situationen skulle vara annorlunda om inte det vore för mammas stroke för snart fyra månader sedan.

När kakfatet sträcks fram, snappar mamma snabbt tag i mazarinen med folieform och för den till munnen. Stopp, stopp, ropar barnbarnet och mamma tittar förvånad upp. Folieformen plockas bort och vi skrattar lättat. I min mage växer en klump och gråten väller upp.

Mamma skrivs hem, hon vill absolut inte till något servicehem och vägrar ta emot hemtjänst. Jag säger att vi avvaktar och har lite tålamod, vi ska inte köra över dig, kanske du ändrar dig mamma?

Telefonsamtalen blir många. Så många måsten som ska lösas för att mamma ska kunna leva och bo kvar i det hem som hon och pappa har byggt upp tillsammans. Duschhjälpmedel och toaförhöjning, sängen som är för låg, tallriken som glider iväg när mamma ska äta. Kan hon skära brödet och bre på smör? Tänk om den vassa kniven slinter och skadar sig. Hon kan ju inte ringa på hjälp när hon är ensam.

Det är mitt i sommar och semestertid, jag hänvisas tillolika handläggare.

Logopedkontakten som är så viktig, jag vet ju vad det betyder för att komma igång med talträning. Det gör mig så oändligt ont när mamma försöker säga något utan att lyckas. Jag ser ju att du blir ledsen mamma.

Arbetsterapeut och rullstol är nödvändigt. Sjukgymnasten som måste komma, hur blir rehabiliteringen? Hur blir det med bostadsanpassning?Allt ska samordnas, allt ska lösas. Glimtar av sorg som skymtar i mammas ögon. Hur stor är skadan? Hos mig åker hopp och förtvivlan, berg och dalbana, allt är kaos… Livskris i familjen är ett faktum.

På övervåningen ligger sovrummet men mamma kan inte längre gå upp och ner för trappan, sängen har nu fått plats i kammaren bredvid köket. Men kvar på övervåningen finns det lilla tvättrummet och nu har mamma börjat lukta. En svag odör sprider sig och känns när jag kommer nära. Men mamma vill inte duscha.

Jag lirkar, ömsom varsamt ömsom bestämt, mamma vill inte, hon är inte dement men inte heller som förr. Efter en vecka är mammas motstånd nedbrutet.

Att komma uppför trappan tar sån tid, vi måste vila varje trappsteg, besvärligt och risk för fall men äntligen har vi kommit upp. Mamma är alldeles röd i ansiktet, hon tittar förebrående och ilsket på mig, hela hennes kroppsspråket utstrålar irritation.

Älskade kära lilla mamma, du som alltid varit så noga och lärt oss vikten av att vara hel och ren. Nu sitter mamma naken i den vita trädgårdsstolen av plast och jag ser hennes förlägenhet och hennes blygseln över att blotta sig, ovanan att visa sig naken inför någon annan.

Jag pladdrar på och försöker skoja när jag tvålar in med tvättlappen. Jag mår dåligt och undrar om det inte detta är på gränsen till att ha begått ett övergrepp mot min egna mamma? Fy vad jag mår dåligt!

I halltrappanhar terapeuten lagt ifrån sig ”Rapport-mappen” från sjukhuset. Ett ögonblick står jag där obeslutsam och tittar på den de vita papperen. Så tar nyfikenheten överhand, jag vill veta vad det står om min mamma.

Dottern är på hugget och vill till varje pris ha hem sin mamma, det blir en enorm bostadsanpassning” läser jag. Hjärtat dunkar, det flimrar för ögonen. Orden flyter ihop och blir suddiga.

Jag tittar ut genom fönstret, vill ju inte ertappas med att tjuvläsa. Med sin röda rollator ser jag mamma halta fram över grusgången, på väg upp från brevlådan. Terapeuten, hen som inte har skrivit rapporten går bredvid. Hen som visat att hen vill väl. Tacksamheten väller över mig, jag är sårbar och skör. Ångesten har gläntat på dörren, men jag måste vara stark, jag måste orka. Denna eviga balansgång.

På söndag em lade vi oss sig för att vila. Jag vaknade av att mamma stod lutad över mig med täcket hängande på rollatorn. Trots tjugofem grader varmt ville mamma lägga täcket över mig. Omtanken var lika stor som förr. Du som alltid sett det positiva i allt, egenskaper som nu har förstärkts.

Jag lagar middagar för en vecka och lägger i frysen men mamma saknar aptit och går ner i vikt. I affären vill hon köpa sötsaker och blir arg när jag föreslår annat. Lilla mamma så förändrad du är, mina tårar bränner bakom ögonlocken.

Jagkallas på jobb och måste åka iväg. På tillbakavägen ringer jag, mamma lyfter luren för att svara. Hon försöker säga något utan att lyckas. Jag kommer snart mamma, vi lägger på, jag motar bort känslorna som gör så ont. Vägbanan framför mig blir suddig när tårarna väller upp och inga vindrutetorkare hjälper.

När jag senare kör upp för backen står köksdörren på vid gavel. Pulsen ökar, jag fumlar med dörren, kan inte fort nog komma ur bilen. Jag springer snubblande fort, fort över grusgången uppför stentrappan, in i hallen och där på kökssoffan balanserar mamma, hon arbetar målmedvetet och koncentrerat arbetar hon med byte av köksgardinerna. Mitt hjärta nästan stannar, jag håller andan och vill ropa ”mamma stå stilla”, men jag står som förstenad!

Fyra år senare fick mamma en ny stroke. Så jobbig tid, många år sedan nu. Men mamma, jag saknar dig så!



Samverkan – Mobilt hemsjukvårdsteam gör skillnad!

Politiken Posted on Sat, June 30, 2018 16:24:42

Samverkan mellan kommun och Landsting.

Mobilt resursteam gör skillnad!

I flera dagar hade han haft ont men tänkt, att det går nog över bara han vilade sig lite. Det kändes som om han hade feber.
På sängkanten sitter den lilla tunna människan, han väger säkert inte mer är fyrtiofem kg. Flanellskjortan hänger som ett mindre tält kring den magra kroppen. ”Kan du hjälpa mig, jag behöver gå på toaletten”, viskar han. Hon sätter sig på huk framför honom och letar fram ett par svarta foppatofflor som sticker fram under sängen. Hon placerar rollatorn i läge framför honom så det blir lättare att resa sig upp. ”Det har varit svårt med urinen”,säger han med svag röst.

Kateterslangen med påsen som samlar upp urin är nästan tom. Hon lirkar upp hållaren och häktar fast påsen på kanten av rollatorn, så tar hon ett stödjande tag om hans högerarm.
Genom det tunna skjortärmstyget känns armen så mager att den nästan kan gå av. Tillsammans ställer de sig upp och han stapplar med korta, små steg ut till toaletten ute i hallen.

Han ska snart fylla åttiofyra år. Hemtjänsten kommer två gånger per dag och hjälper till med insulinet. Turerna till sjukhuset har blivit många på senare tid. Båda höfterna har opererats och han behöver mycket medicin. Förra året han hade fått problem med både hjärta och njurar. Katetern hade han fått sista gången han var inlagd på sjukhuset.

Den lilla promenaden har gjort honom yr, han är tvungen att sitta på rollatorn när hon drar honom tillbaka. Han sitter en stund på sängkanten och hon böjer sig ner för att hjälpa honom komma upp med benen i sängen. Då tar han hennes huvud och med tårfyllda ögon lägger han sin kind intill hennes och viskar ” hjälp mig, jag orkar inte åka in till sjukhuset igen”.


Och det ska han inte heller behöva.

Våra äldre och multisjuka ska inte slussas runt mellan olika aktörer eller riskera att i värsta fall dö i en ambulans på väg till eller från en vårdinrättning. Utveckling av den nära vården i ett intimt samarbete mellan kommunen och landstinget i en sammanhållen vårdkedja innebär trygghet för patienten och anhöriga.
I nära samverkan mellan Karlstad kommun och landstinget i Värmland har vi nu mobila team för våra mest behövande multisjuka äldre. I Karlstad finns i dag ett mobilt hemsjukvårdsteam med läkare och sjuksköterska samt sedan tidigare också palliativt team för trygg vård i livets slutskede.

I västra och norra Värmland startas, i nära samarbete mellan landstinget och kommunerna, verksamhet med mobil hemsjukvårdsläkare, mobila hemsjukvårdsteam och mobila palliativa team.

Teamen ska ge vård i hemmet så att den sköra äldre patienten inte ska behöva åka till vårdcentralen eller akuten och så långt möjligt slippa bli inlagd på sjukhus.

I kombination med närsjukvårdsplatser för de som behöver sjukhusvård men inte akutsjukhusets alla resurser, innebär detta ökad trygghet och livskvalitet för både patienter och anhöriga. Moderaterna vill införa ett liknande arbetssätt i hela Värmland.

I Skaraborg, där man haft modellen sedan närmare tio år, har man minskat antalet besök på vårdcentral och akutmottagning och vård på akutsjukhus med mellan åttio och nittio procent för dessa multisjuka äldre medborgare.

Moderaterna värnar om mångfald och kvalitet.
Människor i olika skeden i livet har olika behov och förutsättningar och vården måste förändras för att kunna möta dessa.

Det här var en artikel somi Nwt 26 juni 2018.

Helene Torvaldsdotter Dehring Moderat förtroendevald i Karlstad kommun och landstinget i Värmland

Henrik Samuelsson Moderat förtroendevald i Arvika kommun och landstinget i Värmland



Kunde blivit bortbytt?

Livet Posted on Sat, May 05, 2018 19:11:56

Jag kände direkt att det här var inte min baby.

Jag befann mig på BB och för nitton timmar sedan hade jag blivit förlöst och fått mitt andra barn, ett litet gossebarn på fyra kilo. Förlossningen hade gått bra och nu satt jag här och väntade på att barnmorskan skulle komma in med min lille son som jag skulle amma. Året var 1966 och de små nyfödda bebisarna bars bara in man när de skulle få mat.

Jag kommer så väl ihåg, att jag satt där i den gröna fåtölj som var placerad i hörnet av två-salen. Klockan var strax före två när dörren plötsligt öppnades och en barnmorska iklädd blå klänning och vitt förkläde kom in genom dörren. I famnen bar hon ett litet knyte inlindad i blå filt.

Jag har inget minne av någon blå eller rosa mössa i tubgas som bebisarna i dag har på sitt huvud utan jag såg bara det lilla huvudet som stack fram utanför den blå filten. Ett pyttelitet huvud med ljusbrunt hår. Jag kände instinktivt att något inte stämde.

Barnmorskan kom fram lutade sig ner och ville placera det lilla knytet i min famn, men nej, nej, det här är inte min baby. Jag såg direkt när hon kom in genom dörren att det inte var mitt lilla babysbarn. Inte bara det att mitt lilla babysbarn var gulare och hade mörkare hår, jag kände instinktivt i hela kroppen att det här var fel baby. Jag ropade ”men det där är inte mitt barn”. Barnmorskan blev förskräckt, ryckte till och utbrast ”men käre lille vän vart hör du hemma då”.

Jag vet inte hur det är i dag men på den tiden fick de nyförlösta mödrarna och barnet ett plastarmband med ett nummer på som skulle vara lika.

Barnmorskan kontrollerade mitt armband och babyns armband som mycket riktigt visade sig vara olika. Hon försvann ut med det lilla knytet i den blå filten och kom tillbaka efter en liten stund med ett annat litet knyte i en blå filt. Jag undrade om han hade varit hos någon annan ”mamma” men fick inget svar. Nu kändes det bättre, nu kändes det rätt. Hon kontrollerade noggrant våra bådas plastarmband och de visade sig stämma.

Försiktigt tog jag den lilla babyn i min famn öppnade upp filten och tittade ner på det lilla brungula gossebarnet, nu var det rätt. Så oändligt vacker han var, en fantastisk känsla, det var rätt i hela min kropp, det här var min son. Jag lade honom vid mitt bröst, min lille son för att bli ammad.

Men tänk om, du käre vuxne son – tänk om du hade blivit bortbytt…



Vården och politiken

Politiken Posted on Thu, April 05, 2018 22:15:05

Efter alla mina års yrkeserfarenhet i sjukvården och
tusentals möten med patienter
är det min bestämda uppfattning att
vi inte kan dra alla patienter över en kam. Den enskilde patienten och helheten är det viktigaste. Det borde vara en självklarhet att vi som är vårdpersonal lyssnaroch gör vårt bästa för att sätta oss in i patientens berättelse. Så långt som möjligt ska patientens valfrihet tas till vara.

Vi måste ha bra rutiner och kontinuerligt arbeta med förbättringar, det är en prioritet som är jätteviktig.

Tänk om det inte fanns anhöriga

Tre fjärdedelar av all vård och omsorg i Sverige ges av anhöriga. Deras insatser är ovärderliga. Jag tror inte det finns någon tydlig statistik över hur många anhöriga det finns som vårdar en närstående i Värmland men det vore värdefullt att få klarhet om detta.

Vi som arbetar i hemsjukvård, vårdcentral och sjukhus ska
samarbeta mer för att synliggörs det värdefulla arbete som anhöriga utför. Som vårdpersonal måste vi även ha som rutin att i alla led ställa frågan om det finns anhöriga med i bilden och erbjuda dem stöd här och nu.

Det finns många aktiviteter som kan underlätta en tung
och ansvarsfylld vardag, t ex avlösning i hemmet, besök och väntjänst,
anhörigcirklar, temadagar, afasistöd mm.

Alla ska inte åka in till doktorn eller till sjukhuset. När man har behov av sjukvård är primärvården, vårdcentralen, distriktsköterskan oftast det naturliga förstagångsvalet. Det är inte alltid akutmottagningen som är det bästa. Redan för femton år sedan var min övertygelse att en frisk doktor ska göra hembesök hos en sjuk patient. I dag finns det en bedömningsbil med läkare och sjuksköterska i Karlstad men min förhoppning är att denna form av sjukvård ska utvecklas mycket, mycket mer.

Det räcker inte. Vi har många goda medarbetare med en enormt god kompetens men kontinuiteten och kunskapen om hur vi ska bemöta och behandla patienter med flera kroniska sjukdomar måste öka. Mitt arbete som ledamot i Patientnämnden och de erfarenheter som där framkommer från både patienter och anhöriga, visar att det finns mer att göra och måste vi ta tillvara och använda denna statistik om händelser till utveckling och förbättringar i vården.

Patienten ska inte hamna mellan stolarna utan vårdkedjan ska vara sammanhållen. En fast läkare och kontinuitet i primärvården innebär en
viktig trygghet.

Avancerad sjukvård i hemmet. Jag vill att vi ska ha bedömningsbilar i
hela Värmland för att höja kvaliteten inom akutvården och för att patienten inte ska behöva åka till akuten i onödan.
Som jag tidigare sagt har jag sett behovet av en frisk doktor som gör hembesök hos en multisjuk och skör patient.
Nu finns läkare och sjuksköterska som utgår från Resurscentrum här i Karlstad och som gör hembesök. Min önskan är att det utvecklas till att bli fler och bli vanligare.

Multisjuka och sköra ska inte behöva åka fram och tillbaka mellan akutmottagningen och hemmet. Samarbete mellan
kommun och landsting är oerhört viktigt för att patienten inte ska falla mellan stolarna.

Barn och ungas psykiska hälsa. Det gör mig så ont när jag ser
barn och ungdomar som far illa och mår dåligt. Barnen och unga måste fångas upp snabbt. I mitt arbete som distriktsköterska har jag haft hand om BVC (barnavårdscentral) som det hette förr och gjort många hembesök hos barnfamiljer, jag har även arbetat som skolsköterska så jag vet vad viktigt  det är att hjälp och stöd sätts in tidigt.

Vuxna. Inte bara barn och unga har det jobbigt.
Ångestsyndrom, depressioner m.fl och inte minst missbruk innebär stort lidande för de som drabbas och även deras anhöriga. Våld i nära relationer där det finns ett stort mörkertal måste synliggöras och förebyggas.

Vårdpersonal ska ha fingertoppskänsla och vara lyhörda i sitt arbete med människor som har psykiska besvär och för att de ska få hjälp och stöd och tidiga insatser.

Vi måste arbeta för kraftigt minskade väntetider både till barn-
och ungdomspsykiatrin och till vuxenpsykiatrin. Vid vissa psykiska sjukdomar borde det vara möjligt att själv lägga in sig. Nolltolerans emot självmord är en självklarhet.

Digitalisering. Vi behöver många ingångar till vården för att tillgängligheten ska vara god, därför är det viktigt med digitalisering. Tänk dig småbarnsmamman som har svårt med barnvakt men behöver komma i kontakt med en doktor. Det kan hon hemma vid köksbordet, via Kry. Eller patienten som bor långt ifrån en vårdcentral som kan sitta hemma i soffan och få hjälp av en terapeut med kognitiv terapi, afasiträning av logoped er träning och rehabilitering av sjukgymnast.
Jag tror det är viktigt med olika typer av vårdkontakter.

Tillit och ansvar. Chefer ska vara närvarande, se, uppmuntra och visa förtroende för varje medarbetare. Chefer måste vara goda ledare. Medarbetarna måste ha möjlighet och känna att de kan påverka sin situation.

Kunskapsutveckling och utbildning behövs för att möta vårdens utmaningar.



6 timmarsdag? Nej!

Jobbet Posted on Sun, March 11, 2018 17:56:28


När man mår bra på jobbet så minskar
sjukfrånvaron –
var rädd om personalens
arbetssituation och kompetens!

Trivs man på jobbet är man mindre sjuk och orkar mer.
Därför är det helt avgörande och det allra viktigaste, att först förbättra arbetsplatsens
arbetsmiljö i stället för att först börja ett förslag med sex
timmars dag.
Vänsterpartiet har länge drivit frågan om sex-timmars dag och
att det skulle minska stress och sjukfrånvaron i jobbet. Jag håller inte med och är säker på att det är absolut fel väg att gå, det är att starta i fel ände.

Ta
ett exempel, en arbetsplats inom vården (det kan likaväl vara inom lastbils/chaufförsbranchen, eller annat) med hög arbetsbelastning, många sjuka och
vårdkrävande patienter, telefon som ringer, mat som ska ges, mediciner som ska
delas, omläggningar, rond och läkarkontakt, anhöriga som önskar samtal osv, osv,
man hinner aldrig göra någonting färdigt. Man hinner inte tänka efter och man
hinner inte reflektera.

Det är lätt gjort att göra fel i en sådan arbetssituation.
Jag har sett personal som gråter i omklädningsrummet för att de är helt slut och inte hinner med. Att gå till
jobbet år ut och år in i en stressig arbetsmiljö håller inte. Det spelar ingen
roll om man jobbar åtta eller sex timmar i en stressig miljö, man är lika slut
i huvudet i alla fall.

Min uppfattning är att vårdpersonal ska uppskattas
både i lönekuvertet och genom möjligheter till utveckling, och jag tror inte
att högre lön kan kompensera en dålig arbetsmiljö. Kroppen orkar helt enkelt
inte.

Både Arbetsmiljöverket och OECD vittnar om hur viktigt
arbetsmiljön är – både för individen och för ekonomiska samhällsvinster. Enligt
Försäkringskassan är det heller ingen stor skillnad när det gäller
sjukskrivningar, deltidsanställda är lika ofta sjukskrivna som
heltidsanställda.

Inom vården arbetar fortfarande flest kvinnor och även
om jämställdheten har blivit bättre är det fortfarande kvinnorna som tar det största
ansvaret för att hämta barn och hushållsarbete, såsom laga mat och städa. Det är också något som orsakar stress. Det
gör mig ännu mer övertygad om att vänsterns förslag på sex timmars arbetsdag kan bli en kvinnofälla och orsaka ännu mer måsten och stress. Det är inte är min melodi!

I arbetslivet/miljön är balans mellan arbete och fritid bra. Varje människa
vill bli sedd och uppskattad, därför är arbetsmiljön så viktig.

Det borde vara en självklarhet, att ta tillvara
personalens kompetens och kreativitet. Det gäller inte bara inom vården utan i alla yrken. Har man en chef som är närvarande och som man kan prata med och känner
sig rättvist behandlad mår man bra.
Har man dessutom bra arbetskamrater, ja då
är det roligt och då trivs man på jobbet.



Smärta är det som patienten säger gör ont.

Livet Posted on Sat, January 27, 2018 17:29:50

Smärta är det som patienten säger gör ont.

Ska man någonsin behöva dö med smärta?

Varför reflekterar inte all vårdpersonal? Måste anhöriga finnas på plats för att det ska fungera?

Avdelningen sjuder av liv och rörelse, i den långa sjukhuskorridoren ilar vitklädd vårdpersonal i en ständig ström fram och tillbaka. En del patienter ska hem, andra ska på diverse undersökningar. Sjukgymnasterna gång tränar, manar och instruerar för att de nyopererade patienterna ska komma igång. Matbrickor delas ut, labbpersonal har kallats för provtagning. Dropp och infusioner ska sättas. Tiden är som för det mesta alldeles för kort, allt ska hinnas med. Alla patienter har rätt till god vård. Sjuksköterskan går från rum till rum med den otympliga medicinvagnen och delar ut de ordinerade läkemedlen till patienterna. Måste ju få ett grepp om hur patienterna mår också, snart kommer läkarna, snart det är rond.

Inne på ett rum är gardinerna fördragna, här ligger en patient som väntar på att få dö. Platt på rygg med vidöppen mun ligger hon där. Hon har en rynka mellan ögonbrynen. Anhöriga ringer ofta och påpekar att mamma är orolig, mamma har nog ont, mamma behöver smärtlindring. Vad kan ni göra, hon behöver hjälp…
Dag efter dag, natt efter natt har hon legat här och väntat på att få dö. Det är sjunde dygnet nu som barnen vakar hos sin kära. De är så slitna men de har lovat modern att hon inte ska behöva dö ensam och hon ska inte dö med smärta.

Vid överrapporteringen informerar ansvarig, ”hon har fått morfin varje halvtimma, jag vet inte vad jag mer kan göra”.

Enligt Svenska palliativa registret vet man att smärta kan vara rent fysisk med exempelvis inskränkt rörlighet, andfåddhet och annat lidande, men smärta kan även vara psykologisk med oro och ångest. Den existentiella och andliga smärtan kan präglas av
t ex dödsångest. Inte sällan har en patient inslag av flera sorters smärtor. Svenska palliativa registret ger värdefullt kunskap som all vårdpersonal behöver känna till.

Vårdpersonal kan inte alltid bota men så gott det går ska vårdpersonal lindra, till exempel genom värmande mjuk massage, närvaro, läkemedel osv. Smärta föder mer smärta och leder till stress.

Det ska inte ligga på anhöriga att oroa sig och ha ansvar för att den sista tiden ska vara rofylld och smärtfri. Närstående behöver stöd och ska inte tyngas av ytterligare onödig sorg, ilska och oro. Det räcker att förlora en kär närstående.

Ofta har patienten smärta från både social, fysisk, psykologisk och existensiell karaktär. Omvårdnadspersonal måste ha kunskap om detta och ska ligga steget före för att lindra. Vårdpersonal måste kunna tillämpa och ha kontinuerlig kunskap och mogenhet. Kunna vara närvarande och vara lyhörda. Genom observation och information till varandra kan smärta förebyggas.

Patienter ska inte behöva dö med onödig smärta på vårdinrättningar 2018.
Det behöver inte vara så.



Cancer

Livet Posted on Sat, January 06, 2018 19:53:13

Året var 1964, min dotter var knappt ett år och jag hade fått diagnosen cancer. Tre år senare var vår lilla familj utökad med en liten son. Tyvärr låg jag återigen på operationsbordet.

Det var en ren slump att det hade upptäckts, jag hade sökt vårdcentralen för en annan åkomma och i förbifarten hade jag nämnt för doktorn att jag kände en liten knöl på halsen. Läkaren, var en provinsialläkare som undersökte mig noggrant, han klämde, kände och ställde frågor. Den centimeterstora knölen satt på höger sida av halsen, under käkbenet och var oöm. Den hade kanske funnits i några månader, jag hade inte tänkt på det så mycket. Nej, jag hade inte haft några symtom eller känt mig sjuk, ingen feber eller infektion.

Läkaren skrev remiss till Öron-Näs och Hals i Vänersborg och i augusti -64 opererades jag första gången för en högersidig spottkörteltumör.

Förutom de vanliga barnsjukdomarna som röda hund, påssjuka och kikhosta hade jag i tolvårsåldern fått hjärnhinneinflammation i sviterna efter mässlingen. För övrigt hade jag i stort sett varit frisk och sjukdomar var ingenting som jag gick och tänkte på. Cancer hade jag knappt hört talas om och ännu mindre tänkt att jag skulle drabbas av.

Jag kommer inte heller ihåg att någon, efter operationen någonsin pratade med mig om eller satte ord på min diagnos. Jag hade fått besked om att jag skulle in för kontroll två gånger om året de närmaste fem åren, det var allt.

Efter operationen -64 var jag i stort sett frisk, ingen viktminskning eller annat onormalt. Livet gick vidare, jag var ung och hade fullt upp med familj och med jobb. I augusti -66 fick jag mitt andra barn, en liten son. I slutet av samma år kände jag tyvärr en tilltagande svullnad på halsen och sökte vårdcentralen för detta. Det mynnade ut i att jag nu tre år senare, i januari – 67, återigen var inlagd för den andra operationen.

Denna gång fann man två drygt hasselnötsstora tumörer i det gamla ärret på halsen. På djupet fann man också flera tumörer, dubbelt så stora som risgryn men även här flera hasselnötsstora tumörer som togs bort. Alla prover skickades vidare för undersökning. När svaret kom visade det sig att det var körtelcancer och det var nödvändigt med ytterligare en operation som innebar en större körtelutrymmning.

Mina två små barn fick återgiven vara utan sin mamma. Jag tror inte någon i familjen hade förstått att det var allvarligt.

Fjorton dagar senare låg jag för tredje gången på operationsbordet. Det blev en stor operation där man fann flera tumörer. Jag fick flera andningsstopp och det var dramatiskt men lyckligtvis hävdes det och jag fick stanna kvar på avledningen en vecka. Första dagarna var jag orkeslös och behövde hjälp med allt. Ett kvarvarande minne av tiden på avdelningen är, när två ur personalen skulle hjälpa mig att tvätta och vända mig i sängen. De pratade hela tiden över mitt huvud, med varandra om vad de hade gjort och vad de skulle göra och jag bara låg där.

Operationen hade medfört att man tvingats ta bort muskler varför höger skuldra var deformerad och svag. Efter den stora körtelutrymningen var höger kind också kraftigt svullen. I många år hade jag höghalsade polotröjor på mig pga komplex.

Livet återvände och efter mina tre canceroperationer i unga år har det blåst många vindar. Jag utbildade mig till sjuksköterska och distriktsköterska med intressanta arbetsuppgifter. Mitt liv är rikt, jag har familj, mina två barn är vuxna med egna barn och jag har barnbarnsbarn. Jag är politiskt aktiv sedan många år och tycker att jag bidrar med omdöme och klokskap.

Cancer är ett så otroligt laddat ord som ofta förknippas med döden.

Som distriktsköterska har jag många, många gånger, både på sjukhus och på hembesök till cancerpatienter, sett att jag gett hopp när jag har berättat att jag också haft en cancersjukdom och att det har gått många år sedan jag var sjuk.
Vad jag vill säga är också att det finns många olika sorters cancer. Det är över femtio år sedan som jag opererades för lymfkörtelcancer. Utvecklingen har inte stått stilla, det har skett en enorm utvecklingen inom området.

Jag finns kvar och mår så bra i livet!



Hot och våld

Vården Posted on Wed, December 20, 2017 22:37:50

De blå ögonen är svarta av ilska och hela hans kropp är spänd, han rör sig stelt och ryckigt. När jag försiktigt tar tag i hans vänstra arm ser jag att handen knyts och förstår att smockan hänger löst i luften.

Klockan är tre på natten men han har bestämt att nu ska han ska hem. Omedelbart ska han hämta bilen som är parkerad på Krokslundsgatan. Han är mycket tydlig med att borrmaskin som finns i bilen ska lämnas in, omedelbart. Därför måste han till Krokslundsgatan – NU!

Försiktigt frågar jag om det inte kan vänta tills i morgon, när det är dagtid och ljust ute och när doktorn har varit här och kan skriva ut honom? Men mitt förslag ger honom bara mer kraft åt hans upprördhet och triggar ännu mer igång ilskan och fientligheten.

Hans misstro över att överhuvudtaget behöva ha ett samtal med en så inkompetent person som mig är uppenbar. Att jag dessutom inte förstår att det är viktigt att han måste gå hem nu, är ofattbart. Min kommentar att klockan är tre natten, gör honom ordentlig förbittrad och upprörd.

Han är barfota men har tagit på sig ytterrocken över den tjocka flanellskjortan. Värmen gör att han blir alltmer röd i ansiktet där han ilsket promenerar fram och tillbaka i den långa korridoren. Då och då stannar han upp, tar tag i och öppnar en dörr och tittar in i mörkret till en sal som leder in till andra patienter. Jag förstår att han inte hittar tillbaka till sitt egna rum och frågar om jag ska hjälpa honom tillbaks men får en arg blick och kommentar om jag tror att han är ”en idiot”? ”RÖR MIG INTE”-skylten är tydlig.

Här gäller att ta det lugnt och avvakta. Måtte det bara vara lugnt på avdelningen och att jag kan hålla ögonen på honom. Smiter han ut fryser han nog ihjäl. Det är18 grader kallt.

Han anser att jag borde tillmötesgå kraven som är viktiga för honom och förstår inte varför jag kommer invändningar.

Jag får lov att ta det väldigt försiktigt nu så jag inte utlöser något våldsbeteende. Han är tillräcklig irriterad som han är.Det gäller att inte reta upp honom och erbjuder istället en kopp kaffe och en smörgås, vilket han tackar ja till men ger mig en misstänksam blick.

Jag har lärt mig att lite vanlig normal rutin ibland kan vara bra för att bryta aggressivitet. Man kommer liksom av sig i det aggressiva mönstret. Jag går ut i köket och hämtar en kopp kaffe och brer en brödskiva med ost och sätter den på bordet framför honom och säger varsågod.

Av erfarenhet vet jag att inte stressa upp och säga emot honom, eftersom det bara ökar risken för en konflikt. Därför uppbådar jag all mitt tålamod. Försiktigt lirkar jag och provar mig fram med förslag om att det nog vore klokt av honom att lägga sig och vila en stund innan han ska hem. Kanske blir det lite varmare utomhus i morgon bitti också.

Han har druckit upp sitt kaffe och vankar återigen fram-och tillbaka. Jag har satt ut en fåtölj i korridoren och återigen föreslår jag lugnt och tydligt att det kanske vore skönt för kroppen om han vilade sig lite. Han skulle kunna sätta sig där nere, i fåtöljen om han vill. . Han ignorerar mig men efter några vändor fram och tillbaka ser jag att han slår sig ner i fåtöljen och jag ser att han är trött. Som av en händelse finns en mjuk kudde i fåtöljen.

Klockan är över sju på morgonen och natten har varit lång när jag ger rapport till dagpersonalen. Passet är slut och jag tar hissen ner, när jag kommer ut märker jag att det har snöat under natten, minst två dm och vägen uppför backen har de inte hunnit ploga. Jag är så trött att jag nästan inte orkar gå ett enda steg i den djupa snön.

Jag tänker på mina två barnbarn, som båda har utbildat sig till undersköterskor och på all annan personal inom hemtjänsten som gör hembesök. Även personal på sjukhem, institutioner, sjukhus o.s.v som ofta är ung och nyutbildad och som inte hunnit få erfarenhet av att hantera komplicerade situationer.

Hot och våld förekommer i olika situationer där både arbetsgivare och arbetstagare har ansvar för utbildning och kunskap. Man måste veta och ha läst om rutiner och riktlinjer som finns för med kunskap kan man komma långt i att bemöta en aggressiv och hotfull person och kan undvika och förebygga många risksituationer.



« PreviousNext »