Helene T Dehring

Jag tycker att ses som en egen individ med egen förmåga är väldigt viktigt. Trots att man behöver stöd och hjälp så tror jag att det nog är en ganska självklar önskan från de allra flesta. Man vill bli kallad med sitt namn och få respekt för sin person. Motsatsen är förminskande och är respektlös.

Många anser att begreppet ”brukare” förhindrar detta och att ordet ”brukare” väcker negativa assosiationer.

Jag är fullt förstådd för att det ibland behövs ett samlingsnamn men ….

Ofta används även benämningen ”kund” i vårdsammanhang och det kan ju vara en bra benämning när man själv betalar för sin hemtjänst, men om man är en hyresgäst eller en boende så är det väl bättre att man benämns med det namnet om man är en person som bor på ett boende? Är man en en person som behöver sjukvård så är benämningen patient ett bra ord.

Socialstyrelsen är inne på samma linje och tycker inte heller att det är lämpligt att kalla någon för ”brukare” oavsett om det avses en särskild grupp eller en enstaka individ.

Det har också lyfts synpunkter om att ”kunden” alltid her rätt och att man som ”kund” kan begära att ett arbete ska vara väl utfört. Det är i mitt tycke ett märkligt argument, i min värld ska väl alla arbeten vara väl utförda?

Men andra menar att benämningen ”kund” är mycket bra eftersom det sätter fokus på människor som betalar för service och tjänster och har rätt att förvänta sig en bra kvalitet och ett trevligt bemötande.

Ytterligare en aspekt är att när en person benämns som ”kund” kan det också innebära en annan status eftersom man som ”kund” naturligtvis kan byta leverantör eller klaga på utförandet.

”Kund” är inte det mest optimala och bästa benämningen och har en person behov av äldreomsorg så är denne inte med automatik är ”kund” utan kan vara boende, patient, hyresgäst o.s.v.

Men är det då så komplicerat att benämnas för det man är?

Jag läste också att Sveriges pensionärsförbund med sina 25 000 medlemmar var mycket negativa till ordet ”brukare”. Sist men inte minst skulle de som själva är drabbade nog bli mycket tacksamma om man i avvaktan på en mer korrekt benämning skulle anta ordet ”KUND” istället för för den negativa benämningen ”BRUKARE”!

Den här lördagen var det min ordinarie ”vigsellördag”, förmiddagen var uppbokad på en annan aktivitet och på ett annat håll men på eftermiddagen hade jag mitt uppdrag som ordinarie vigselförrättare. 

Jag hade tidigt förstått att det inte skulle finnas utrymme för att åka hem mitt på dagen emellan mina två aktiviteter, för att hämta handlingar och för att byta om. innan jag skulle vara på plats. 

För att vinna tid hade jag på morgonen packat en väska med vigseldokumenten och ett klädombyte så jag inte skulle behöva stå där i jeans och genomföra de fyra vigslarna. Från början hade fem blivande brudpar bokat sina vigslar men i sista stund hade ett brudpar anmält förhinder och avbokat vilket innebar att nu var det fyra par som skulle bli man och hustru.  

Som vanligt hade jag veckan före haft kontakt med var och ett par för att stämma av. Tanken är ju att allt ska bli så bra som möjligt, eftersom det ju är en alldeles speciell dag för de flesta.  Jag hade berättat hur en vigsel kan gå till och som vanligt frågat om det fanns några särskilda önskemål o.s.v. Till nittionio procent är telefonsamtalen mycket uppskattade och det känns bra för både blivande brudpar och för mig att vi har haft kontakt. Så hade förberedelserna varit även inför denna lördag.

Förmiddagens möte var klart kl 13.00 d.v.s. en timma före första vigseln var bokad och jag ringde servicevärlden som skulle finnas på plats för att jag skulle bli insläppt men jag fick inget svar. Nåväl, tänkte jag det var ju gott om tid, hen hade nog inte börjat sin tjänstgöring ännu. 

Jag tog min lilla resväska och transporterade mig iväg till kommunens offeciella vigselplats som är högst upp i Gamla Wermlandsbanken. Första porten för att komma in, gick till markplanet och en restaurang gjordes av en personal som skulle till jobbet.  Min lokal låg dock högre upp och jag sprang vidare uppför de två trapporna och skulle öppna dörren som leder vidare upp och för att senare komma in till vigsellokalen – men här, efter dessa två trappor var dörren låst! 

Jag fumlade med telefonen för att återigen ringa men möttes återigen av samma telefonsvarare. Här stod jag nu i vardagskläder mitt i trappavsatsen och stirrade förtvivlat på den stängda dörren. Adrenalinet rann till alltmer och jag kände sakta stressen komma smygande.  Jag ville in, jag ville byta kläder, ville förbereda och kolla att allt var i sin ordning.  Jag hade fyra bokade vigslar att förbereda vigselbevis, protokoll och turordning  för och det första brudparet skulle vara på plats kl 14.00.

Jag tittade förtvivlat på den stängda dörren som jag inte kunde passera. Jag hade ringt säkert tio gånger och möts av samma meddelande ”numret kan inte nås förnärvarande…När klockan närmade sig 13.40 fick det bära eller brista, nu var jag tvungen att byta om i trappuppgången. Jeans och strumpor av och linneklänning på. Jag tror aldrig jag varit så snabb och jag kan säga att min puls var förhöjd puls. Rubriken ”vigselförrättare i underkläder i Gamla Wermlandsbankens trappa ” flimrade förbi. 

Jag gick nedför de få trappstegen och funderade intensivt på hur jag skulle kunna fixa detta, jag fortsatte förbi de dukade restaurangborden och bortöver golvet där en personal visade mig vidare till restaurangköket och ägaren. Jag berättade om mitt dilemma att jag var utelåst från vigsellokalen och att det nu skulle komma brudpar på löpande band. Kunde hen möjligen hjälpa mig? Fanns det möjligtvis något rum som vi kunde låna? Hen var ledsen och kunde inte hjälpa mig, hade förstås full förståelse men förklarade att det fanns inget rum att tillgå. 

För mig var det bara att gå tillbaks till trappan där nu också första brudparet hade anlänt. Så fina de var allihop, bruden i vit lång klänning, en prunkande vacker brudbukett och blivande maken i smoking. Jag tog ett djupt andetag och förklarade att någonstans hade det blivit fel och att jag i nästan två timmar hade försökt få kontakt med ansvarig för vigsellokalen utan att lyckas. Jag fortsatte att berätta om försöket att låna ett rum och bad dem om ursäkt för att denna situation – som dock var svår för mig att påverka. Ville de att vi skulle skjuta upp vigseln till i morgon? Hade de något önskemål om annat – jag stod ju till förfogande. 

Efter några minuter enades vi och fick budskapet om att huvudsaken var att de skulle förevigas som man och hustru. Dessutom hade de åkt flera mil och ville inte göra om proceduren. 

Så fick det bli – vigselakten skedde i trappan, de blev man och hustru och var nöjda med det. Nu hade brudpar nummer två kommit och stod där i trappan lite smått förvirrade och undrade varför vi alla befann oss här.  

Mitt i denna situation kom restaurangägaren gående med en femarmad kandelaber i handen och säger att han nu har lyckats ordna ett litet rum som vi kan få låna fram till klockan 16.00, om vi vill. Jag tar mycket tacksamt emot erbjudandet och informerar ”mina brudpar” och så går vi i samlad tropp till detta lilla rum. 

Rummet är litet, ena väggens långsida upptas av en stor tavla med motiv från en ölfabrik där rundmagade öltillverkare transporterar stora tunnor. Uppe vid taket på andra långväggen är en liten högtalare monterad och där strömmar grekisk musik ut, inte så högt men som en bakgrundsmusik till vigselakten som jag absolut inte hade tänkt mig. Högtalaren går inte att stänga av.

Brudpar nummer två och tre blev också lagenligt man och hustru och till sist var det bara ett brudpar kvar. Det hade blivit varmt i det lilla rummet där också kandelabrern gjorde sitt till för att värma upp. Förutom vittnen, och några släktingar fanns nu även ett litet barn i en barnvagn i rummet. Det var ”smockfullt” i det lilla rummet där bakgrundsmusiken med grekisk ”sorba” energiskt strömmade ut ur högtalaren.

Nåväl – efter första förvåningen och chocken hade alla varit glada och lyckliga och jag hade genomfört vigselakterna efter bästa förmåga och lagt ner hela min själ för att det skulle bli så ”smärtfritt” och bra som möjligt. 

Alla hade blivit man och hustru, lyckan och kärlekens skimmer hade legat som en dimma över cermonierna. Under rådande omständigheter hade det trots allt gått bra och kl 16.30 var jag klar. Jag hade packat ihop mina prylar, bytt kläder och cyklade sakta hemåt i den sena eftermiddagen.Jag brukar bli sporrad och brukar tycka att det är lite utmaning när inte allt alltid går som på räls, men jag måste erkänna 

Att arbeta inom äldreomsorgen måste vara förenat med status för såväl undersköterskor, sjuksköterskor som läkare.
Tiden är mogen för kommunalt anställda läkare där hembesök kan ske under dygnets alla timmar, av alla professioner i ett arbetsteam. Det borde vara en självklarhet med kontinuitet och bemanning av personal, liksom kravet för anställning inom äldreomsorgen borde vara en grundmedicinsk och geriatrisk utbildning. Att regelbunden kompetensutvecklingen sker är självskrivet.
Coronakommisionens delbetänkande ”Äldreomsorgen under pandemin” SOU 2020:80 belyser brister som väcker både vrede och sorg. Det är sorgligt att det skulle behövas en pandemi för att öppna och synliggöra behoven inom äldreomsorgen.
Ädelreformen, som infördes 1992 innebar att kommunerna fick ansvar för sjukvård. I dag, snart 30 år senare är det betydligt färre vårdplatser på sjukhusen och betydligt mer teknisk avancerad sjukvård utförs hemma hos den sjuke där och där närstående är delaktiga. Att respektera en människas önskan att få vård och avsluta sitt liv i hemmet, kanske i kretsen av närstående innebär delaktighet och inflytande över sin egen värdighet och vård.
Alla döende ska självklart ha rätten till lika vård och oavsett i vilken fas av livet man befinner sig i ska man ha rätten att bli respekterad och lyssnad till. I god och nära vård är kompetent och lyhörd personal en självklarhet.
I samma ögonblick som en person har fått beskedet att ha drabbats av en livshotande sjukdom förändras hela dennes livssituation. Då följer tiden när man ska leva med sin livshotande sjukdom, från att man har fått sitt besked fram till den allra sista tiden. Det är en period som inte bara drabbar den sjuke utan en livssituation som förändras för hela den sjukes anhöriga och familj.
En av de viktigaste delarna i god vård är att lindra symtom som omfattar såväl fysiska, psykiska och existentiella behov. Om det brister i någon av dessa delar kan det hindra möjligheten att få sinnesro och god livskvalitet.
”Jag är inte rädd för att dö, men det är smärtan som jag är rädd för ”.
Brist på kompetens och kunskap skapar rädsla och osäkerhet. I god och nära vård finns det personal som är lyhörd och som tålmodigt kan kommunicera både verbalt och icke verbalt vilket minskar risken för onödiga missförstånd.
Att avsätta tid och att kunna planera betyder ökad trygghet både för den som är sjuk och dess närstående. Att arbetsgemenskapen är god och fungerande gynnar alla involverade.
Närståendes stöd ser olika ut och beror på personligheter, kulturer, bakgrund och erfarenheter. Värderingar som gör att man har olika sätt att tänka, se, höra och tolka livet och omvärlden. Förmågan att aktivt kunna lyssna in utan att värdera är en viktig del i den goda vården.
För god och nära vård behöver det finnas flera olika yrkeskategorier i ett arbetslag, distriktssköterska, sjuksköterska, läkare, omvårdspersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, diakon osv. Det borde vara självklart att alla olika professioner i det arbetslag som vårdar en svårt sjuk och döende patient kan göra hembesök, under dygnets alla timmar och min uppfattning är att tiden är mogen för kommunalt anställda läkare. En viktig del i kommunal vård är också att förebygga akuta och oväntade situationer.
En person som är dödssjuk och som önskar avsluta sina sista dagar i hemmet ska inte behöva åka fram och tillbaka mellan bostad och sjukhus för att kanske riskera att dö på en transportvagn. Den sjuke och dess närstående ska känna trygghet i att det finns till hands ett fungerande arbetslag under dygnets alla timmar.

Trolldom, osynliga väsen eller atmosfäriska störningar
När jag på 80-talet läste jag till sjuksköterska och om mikrobiologi cirkulerade ett dokument bland oss studerande. Författaren är okänd men oavsett är dokumentet intressant att läsa även i dagens tider. Läs gärna om Trolldom, osynliga väsen eller atmosfäriska störningar .

När man läser om gångna tiders farsoter, hungersnöd, missväxt och krig så förvånas man över att människosläktet har kunnat överleva.
Folkets rädsla och oförklarliga sjukdomar drabbade både fattig och rik, unga och gamla, ofta med dödlig utgång. Man försökte fly och att stänga in sig, men ingenting hjälpte.
Man trodde att sjukdomar framkallades av det ”onda ögat”, av magi, demoner eller från någon ond människa med magisk kraft. Man tänkte sig att en döds-ande trädde in i kroppen och att den kom genom näsan, munnen eller ögonen.
Så länge som samhällena var små och isolerade från varandra, kanske med berg, öknar eller vatten emellan så var risken för epidemi liten. Men redan några 1000 år e.Kr samlades man i större samhällen och man företog resor till främmande länder. Från denna tid kan man också börja spåra beskrivningar av könssjukdomar, spetälska, smittkoppor, malaria och pest. Man lärde sig att pest bröt ut i samband med rått-död och att malaria hade med myggor att göra. Under medeltiden, då städerna blev överbefolkade och inhägnade med höga murar så ökade de smittsamma sjukdomarna markant. Smutsen och de dåliga sanitära förhållandena var en gynnsam grogrund för infektioner.
Epidemiska sjukdomar började uppkomma. På 1000 – 1200-talet härjade spetälskan och 1300-talet var människans bittraste århundrande. Man plågades av Digerdöden (Pesten), hungersnöd och fattigdom, överbefolkning och arbetslöshet. Digerdöden tog en fjärdedel av Europas befolkning.
Digerdöden orsakades av en bakterie vid namn Yersinia pestis. Digerdöden kom till Norden sommaren år 1349. Det var ett engelskt skepp som drev i land i Bergen och det var lastat med ylle. Besättningen var redan död men befolkningen lossade lasten och tog samtidigt iland digerdöden.
Symtomen började med nysningar, frossa och kräkningar, de fick yrsel och matta ögon. De blev tungandade, fick svart tunga och en outsläcklig törst, blodig avföring och urin. Blodiga upphostningar, hudblödningar och svarta bölder stora som gåsägg slog upp i armhålor, käkvinklar och i ljumskar. Man blev blossande röd i ansiktet, talet blev oredigt och den drabbade ansattes av stor ångest. Det blev nästan 100 % död när symtomen visade sig.
I Sverige försökte kung Magnus med religiösa påbud att blidka Gud att skona hans land.
Det hjälpte givetvis inte och 1350 kom pesten till Sverige där bl.a. Västra Götaland härjades svårt. År 1352 hade pesten (digerdöden) passerat Finland och Ryssland och var tillbaka i de trakter där den hade börjat. Här stannade den av någon oförklarlig anledning av men återkom i omgångar fram till 1700-talet.
De medicinskt kunniga, på den tiden ansåg att digerdöden hade uppstått som direkt följd av himlakropparnas kamp mot Indiska Oceanen.
Oförklarliga händelser rapporterades in om att blodregn föll och att ormar och paddor kom från skyn. Katolska kyrkan hävdade att digerdöden var utsänd av Gud för människornas synders skull. Döden var en realitet för var och en och bilder av hur döden dansade omkring och ryckte till sig människorna i dansen var vanliga. Kyrkogården var medelpunkten i byn. Människorna resignerade och tolkade olyckorna som Guds vrede och tecken på stundande världsundergång.
Man hade redan på 1300 – talet klart för sig att råttorna var smittbärare, men att utrota råttorna var självklart en omöjlighet. De åtgärder människorna gjorde för att skydda sig skedde ofta i panik. En del försökte fly när pesten närmade sig, men ofta hade de redan smittats och spred då istället sjukdomen dit de flydde. På en del ställen, antingen i kloster eller i hela städer, låste man in sig och vägrade öppna portarna. Men råttorna var svåra att låsa ute. När alla försök hade gjorts och inget hjälpte för att få stopp på pesten återstod endast hämnd.
I slutet av 1500 – talet och långt in på 1600 – talet grasserade pesten i Europa. Tolvtusen av Stockholms befolkning och var femte innevånare i London dog i pesten. Varken läkare eller prästerna kunde göra annat än att konstatera sin maktlöshet. Nu bröt det stora vansinnet ut. Judarna som utpekades som kristendomens fiender gavs skulden. Paniken ledde till att allt logiskt tänkande upphörde. Judarna anklagades för att ha förgiftat brunnar med skorpion-och ormgift, t.o.m. att ha förgiftat luften. De påstods också att ägna sig åt att fånga och tortera kristna barn. Bara i Bourgogne i Frankrike mördades 50 000 judar. Allt detta skedde av okunnighet och rädsla.
Men fanns det då ingen som förstod bättre och kunde studera de smittsamma sjukdomarna? Jo – men vetenskap, religion och magi var nära sammanbundna med varandra och utgjorde en hämmande faktor. Även om människornas sunda förnuft och medicinska skolors levnadsregler hjälpte många att undvika farsoterna, så var det först under 1500 – och 1600 talet som de viktigaste upptäckterna gjordes. Det skedde till stor del av en holländsk klädeshandlares nyfikenhet, vars namn var Antony van Leewenhoeki och hans hobby var att studera i mikroskåp. Han gjorde avskrap från sina tänder och år 1675 såg han för första gången bakterier. ”Små djur mer talrika än alla människor i Nederländerna”. Trots att man nu kunde se bakterier kunde man inte sätta dem i samband med sjukdomar.
År 1798 visade den engelske läkaren Edward Jenner att hans metod att ympa en person med kokoppor gav skydd mot de fruktade smittkopporna. Vacca betyder ko.
Ibland dog så många som var tredje kvinna som födde barn på sjukhus av barnsängsfeber och först efter många motgångar lärde man sig i början av 1800 – talet att komma tillrätta med dödligheten i barnsängsfeber. En ungersk läkare vid namn Ignac PH Semmelweiss hade iaktagit att det var nästan bara de kvinnor som förlöstes av läkarna och av medicinstuderande, som fick feber. De mammor som förlöstes av barnmorskorna klarade sig bättre. Semmelweiss drog slutsatsen att sjukdomen måste komma från läkarna och de studerandes händer. Läkarna och de studerande kom direkt från obduktion av de döda kvinnorna till förlossningen.
Semmelweiss införde obligatorisk tvättning av händerna med klorvatten. Dödligheten sjönk direkt. Detta bord ha varit bevis nog, men hans kollegor var mycket upprörda över tanken att en läkares händer kunde vara smutsiga. Det var ju löjligt att insinuera något sådant.
Trettio år senare överbevisades de dock av en fransman vid namn Louise Pasteur. Med Pasteur kom genombrottet inom bakteriologin. Han var kemist och studerade bl.a. jäsningsprocessen vid tillverkningen av vin. Pasteur lyckades bevisa att infektionssjukdomarna berodde på bakterier och att nästan överallt i luften fanns dessa osynliga små levande organismer.
En engelsk kirurg vid namn Joseph Lister hörde talas om att organismerna svävade omkring i luften. Lister hade länge funderat över sårfebern (infektion i operationssår och amputationer). Lister införde tre viktiga hygienråd i samband med operation.
1. Desinfektion av instrumenten före operation.
2. Dränka in förbanden med desinfektionsmedel.
3. Spraya luften i operationssalen med desinfektionsmedel.
Han använde karbolsyra som desinfektionsmedel och detta visade sig ha god effekt på varbildningar. Lister konstruerade en blåslampa som han sprayade med i operationssalen.
Nu drog en våg av upptäckarglädje in över Europa.
Florence Nightingale var den första sjuksköterskan tjänstgjorde i krigsförhållanden och deltog i Krimkriget på 1850 – talet. Vid denna tid påstod man att sjukhusen var ännu farligare än slagfälten. Smutsen var förfärlig, männen låg på otvättade golv fulla av krälande maskar och löss. Den först åtgärden Florence Nightingale tog itu med var att förbättra hygienen. Hon städade och tvättade och där med fick sjukvården en uppryckning.
1000 – talet Spetälska
1300 – talet Pesten/Digerdöden. 30 % av Stockholms befolkning dog
1500 – talet Syfilis
1700 – talet Smittkoppor. 60 miljoner dog
1800 – talet Kolera, år 1834 dog närmare 200 personer per dag
1900 – talet Spanskan, Tuberkolos, AIDS ……….

En mardröm men verklighet för många!

Kränkande särbehandling/mobbning/personliga påhopp är vardag för minst ca 350 000 vuxna människor i Sverige, inom arbetsliv, föreningar och grupper av olika slag. Detta är otroligt sorgligt och det allra sorgligaste det är den flat- och feghet som blundar och trots kännedom inte vågar ingripa. Tystnadskulturen omgärdar det hela.

Inom forskningen grundar sig mobbning på två förklaringar, dels att mobbaren anses ha en aggressiv personlighet medan mobboffret uppfattas ha ett mer ängsligt personlighetsmönster. Den andra förklaringen grundar sig på fördelningen av makt och inflytande i socialt samspel (Fors, 1994).

I homogena arbetsgrupper, föreningar och liknande dominerar ett likhetstänkande, som motverkar ett kreativt och öppet samtalsklimat. Om någon i gruppen avviker från gruppens norm, antingen en kompetent, drivande person eller en ängslig och sårbar person, blir denne lätt ett mobboffer. Mobbningen börjar initialt med att omgivningen förändrar bilden av den mobbade så att han eller hon ska bli betraktad som konstig. (Hallberg, 2004).

Från forskningshåll definerar Einarsen m fl.mobbning: när en eller flera personer under en längre tid känner sig utsatta för negativa handlingar från en eller flera andra personer i en situation, där den som drabbas har problem med att försvara sig mot dessa handlingar.

VUXENMOBBNING

Det finns mycket att säga om mobbning och kränkande särbehandling men som framgår av bl.a. forskning spelar behovet av att ha makt en roll, behovet av att vara boss och att vara den som bestämmer.

Att vuxna människor i arbetsliv, föreningar och olika grupper utsätts är mycket beklämmande. ”Krångla inte och lägg dig inte i allting”, du behöver inte kännedom. Du tuggar för mycket, du behövs inte”.

Kränkande och personliga påhopp som präglas av grov respektlöshet och bryter mot allmänna heders- och moralbegrepp om hur människor bör bemötas. När någon i omgivningen är medveten om förekomsten men blundar och låter diskrimineringen fortsätta är det ett fegt tillvägagångssätt som möjliggör för den dåliga kulturen att fortsätta.

Självfallet önskar man ett större mod och väsentligt mer civilkurage från omgivningen. Det är nämligen också känt att när den här formen av kränkande budskap framförs till någon särskild person får de en effekt att förminska och att den utsatte bli alltmer tyst.

SJÄLVMORD ”Det kan vara så illa att minst 100 vuxna personer per år tar sitt liv p g a mobbning i arbetslivet” menar Stefan Blomberg som är psykolog och doktorand i Linköping och länge har studerat problematiken. Forskningen säger att ju allvarligare utsattheten är desto större blir hälsoriskerna. Risken för att drabbas för depression är nästan tre gånger som stor som för dem som inte utsätts. Drabbade riskerar att få ohälsa som liknar den som uppkommer efter svår misshandel, tortyr och liknande.

URHOLKNING AV DEMOKRATIN Från forskningshåll framgår även att den utsatte ofta betraktas som ett hot eller hinder av den som mobbar. En mobbare trakasserar gärna en annan person för att få mer makt och genom att först tala om sin egen vilja och sedan önska gehör istället för att först gå laget runt och lyssna in olika uppfattningar finns inte på kartan körs av den vill ha egenmakt.

Demokratisk ordning och i vissa fall också större kompetens prioriteras inte.

För den som känner till hur en demokratisk ordningen ska ske och noterar särbehandling kan det kännas besvärande men om är man är ny, saknar erfarenhet eller helt enkelt saknar civilkurage då väljer man att vara tyst och vill inte vara den som ”krånglar”.

Då väljer man i stället att låtsas som ingenting och att det blir lugnt och trevligt möte/arbetsplats. Man mörkar och lägger locket på och ett osunt klimat kan fortsätta. Så kan ett typiskt mobbningsfall se ut.

MEDLÖPARE. Att inte våga ta ställning när en eller flera i omgivningen har kännedom om att särbehandling pågår är det en svaghet.

KRÄNKANDE SÄRBEHANDLING När vi pratar om kränkande särbehandling är ”mobbning” oftastdet uttryck vi i dagligt tal använder. Definition enl. arbetsmiljöverket: ”Handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt, och som kan leda till ohälsa eller att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

En form av kränkande särbehandling är att diskriminera någon. Det kan yttra sig på olika sofistikerade sätt, i personliga påhopp och nedvärderande kommentarer där föraktet för en annan person används i en diskussion ”Du är uppe i det blå”, är ord som sårar, kränker och förminskar.

SVAGT LEDARSKAP Ofta spelar flera olika faktorer in men inte sällan är svagt ledarskap en faktor. I en grupp kan både chefer och medarbetare utsättas för särbehandling. Att exempelvis undanhålla information, ignorera eller särbehandla genom att systematiskt berömma en grupp men samtidigt bemöta en annan person med tystnad är ett exempel på mobbning. Det är att utsättas för grov respektlöshet som syftar till försämrad självkänsla och otrygghet.

ATT SYSTEMATISKT OCH UNDER LÅNG TID BLI UTSATTför särbehandling genererar negativ energi och risken att stå i fokus för både fysisk och psykisk farlig påverkan är uppenbar. I sådana fall är det viktigt att anmäla eller lyfta problemet till någon högre upp i organisationen. Tyvärr är det är inte alltid som det finns någon ansvarig att anmäla till högre upp, det kan ju vara den ledande som är den som mobbar. Om så är fallet är den bästa lösningen oftast att komma så långt bort som möjligt från en sådan destruktiv miljö, dvs lämna platsen åt sitt öde och gå vidare till områden och människor som istället genererar positiv energi.