Att arbeta inom äldreomsorgen måste vara förenat med status för såväl undersköterskor, sjuksköterskor som läkare.
Tiden är mogen för kommunalt anställda läkare där hembesök kan ske under dygnets alla timmar, av alla professioner i ett arbetsteam. Det borde vara en självklarhet med kontinuitet och bemanning av personal, liksom kravet för anställning inom äldreomsorgen borde vara en grundmedicinsk och geriatrisk utbildning. Att regelbunden kompetensutvecklingen sker är självskrivet.
Coronakommisionens delbetänkande ”Äldreomsorgen under pandemin” SOU 2020:80 belyser brister som väcker både vrede och sorg. Det är sorgligt att det skulle behövas en pandemi för att öppna och synliggöra behoven inom äldreomsorgen.
Ädelreformen, som infördes 1992 innebar att kommunerna fick ansvar för sjukvård. I dag, snart 30 år senare är det betydligt färre vårdplatser på sjukhusen och betydligt mer teknisk avancerad sjukvård utförs hemma hos den sjuke där och där närstående är delaktiga. Att respektera en människas önskan att få vård och avsluta sitt liv i hemmet, kanske i kretsen av närstående innebär delaktighet och inflytande över sin egen värdighet och vård.
Alla döende ska självklart ha rätten till lika vård och oavsett i vilken fas av livet man befinner sig i ska man ha rätten att bli respekterad och lyssnad till. I god och nära vård är kompetent och lyhörd personal en självklarhet.
I samma ögonblick som en person har fått beskedet att ha drabbats av en livshotande sjukdom förändras hela dennes livssituation. Då följer tiden när man ska leva med sin livshotande sjukdom, från att man har fått sitt besked fram till den allra sista tiden. Det är en period som inte bara drabbar den sjuke utan en livssituation som förändras för hela den sjukes anhöriga och familj.
En av de viktigaste delarna i god vård är att lindra symtom som omfattar såväl fysiska, psykiska och existentiella behov. Om det brister i någon av dessa delar kan det hindra möjligheten att få sinnesro och god livskvalitet.
”Jag är inte rädd för att dö, men det är smärtan som jag är rädd för ”.
Brist på kompetens och kunskap skapar rädsla och osäkerhet. I god och nära vård finns det personal som är lyhörd och som tålmodigt kan kommunicera både verbalt och icke verbalt vilket minskar risken för onödiga missförstånd.
Att avsätta tid och att kunna planera betyder ökad trygghet både för den som är sjuk och dess närstående. Att arbetsgemenskapen är god och fungerande gynnar alla involverade.
Närståendes stöd ser olika ut och beror på personligheter, kulturer, bakgrund och erfarenheter. Värderingar som gör att man har olika sätt att tänka, se, höra och tolka livet och omvärlden. Förmågan att aktivt kunna lyssna in utan att värdera är en viktig del i den goda vården.
För god och nära vård behöver det finnas flera olika yrkeskategorier i ett arbetslag, distriktssköterska, sjuksköterska, läkare, omvårdspersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, diakon osv. Det borde vara självklart att alla olika professioner i det arbetslag som vårdar en svårt sjuk och döende patient kan göra hembesök, under dygnets alla timmar och min uppfattning är att tiden är mogen för kommunalt anställda läkare. En viktig del i kommunal vård är också att förebygga akuta och oväntade situationer.
En person som är dödssjuk och som önskar avsluta sina sista dagar i hemmet ska inte behöva åka fram och tillbaka mellan bostad och sjukhus för att kanske riskera att dö på en transportvagn. Den sjuke och dess närstående ska känna trygghet i att det finns till hands ett fungerande arbetslag under dygnets alla timmar.
