Improviserade vigslar – något som jag sent
ska glömma!

Den här lördagen var det
min ordinarie ”vigsellördag”, förmiddagen var uppbokad på en annan aktivitet
och på ett annat håll men på eftermiddagen hade jag mitt uppdrag som ordinarie
vigselförrättare.

Jag hade tidigt förstått
att det inte skulle finnas utrymme för att åka hem mitt på dagen emellan mina
två aktiviteter, för att hämta handlingar och för att byta om. innan jag skulle
vara på plats.

För att vinna tid hade
jag på morgonen packat en väska med vigseldokumenten och ett klädombyte så jag
inte skulle behöva stå där i jeans och genomföra de fyra vigslarna.

Från början hade fem
blivande brudpar bokat sina vigslar men i sista stund hade ett brudpar anmält
förhinder och avbokat vilket innebar att nu var det fyra par som skulle bli man
och hustru.

Som vanligt hade jag veckan
före haft kontakt med var och ett par för att stämma av. Tanken är ju att allt
ska bli så bra som möjligt, eftersom det ju är en alldeles speciell dag för de
flesta. Jag hade berättat hur en vigsel
kan gå till och som vanligt frågat om det fanns några särskilda önskemål o.s.v.
Till nittionio procent är telefonsamtalen mycket uppskattade och det känns bra för
både blivande brudpar och för mig att vi har haft kontakt. Så hade förberedelserna varit även inför denna lördag.

Förmiddagens möte var
klart kl 13.00 d.v.s. en timma före första vigseln var bokad och jag ringde
servicevärlden som skulle finnas på plats för att jag skulle bli insläppt men jag
fick inget svar. Nåväl, tänkte jag det var ju gott om tid, hen hade nog inte
börjat sin tjänstgöring ännu.

Jag tog min lilla resväska
och transporterade mig iväg till kommunens officiella vigselplats som är högst
upp i Gamla Wermlandsbanken. Första porten för att komma in, gick till
markplanet och en restaurang gjordes av en personal som skulle till jobbet. Min lokal låg dock högre upp och jag sprang vidare
uppför de två trapporna och skulle öppna dörren som leder vidare upp och för
att senare komma in till vigsellokalen – men här, efter dessa två trappor var dörren
låst!

Jag fumlade med telefonen
för att återigen ringa men möttes återigen av samma telefonsvarare. Här stod
jag nu i vardagskläder mitt i trappavsatsen och stirrade förtvivlat på den
stängda dörren. Adrenalinet rann till alltmer och jag kände sakta stressen
komma smygande. Jag ville in, jag ville
byta kläder, ville förbereda och kolla att allt var i sin ordning. Jag hade fyra bokade vigslar att förbereda
vigselbevis, protokoll och turordning för och det första brudparet skulle vara på
plats kl 14.00.

Jag tittade förtvivlat på
den stängda dörren som jag inte kunde passera. Jag hade ringt säkert tio gånger
och möts av samma meddelande ”numret kan inte nås för närvarande…När klockan
närmade sig 13.40 fick det bära eller brista, nu var jag tvungen att byta om i
trappuppgången. Jeans och strumpor av och linneklänning på. Jag tror aldrig jag
varit så snabb och jag kan säga att min puls var förhöjd puls. Rubriken
”vigselförrättare i underkläder i Gamla Wermlandsbankens trappa ” flimrade
förbi.

Jag gick nedför de få
trappstegen och funderade intensivt på hur jag skulle kunna fixa detta, jag
fortsatte förbi de dukade restaurangborden och bort över golvet där en personal
visade mig vidare till restaurangköket och ägaren. Jag berättade om mitt
dilemma att jag var utelåst från vigsellokalen och att det nu skulle komma
brudpar på löpande band. Kunde hen möjligen hjälpa mig? Fanns det möjligtvis något
rum som vi kunde låna? Hen var ledsen och kunde inte hjälpa mig, hade förstås full
förståelse men förklarade att det fanns inget rum att tillgå.

För mig var det bara att
gå tillbaks till trappan där nu också första brudparet hade anlänt. Så fina de
var allihop, bruden i vit lång klänning, en prunkande vacker brudbukett och
blivande maken i smoking. Jag tog ett djupt andetag och förklarade att någonstans
hade det blivit fel och att jag i nästan två timmar hade försökt få kontakt med
ansvarig för vigsellokalen utan att lyckas. Jag fortsatte att berätta om
försöket att låna ett rum och bad dem om ursäkt för att denna situation – som
dock var svår för mig att påverka. Ville de att vi skulle skjuta upp vigseln
till i morgon? Hade de något önskemål om annat – jag stod ju till förfogande.

Efter några minuter
enades vi och fick budskapet om att huvudsaken var att de skulle förevigas som
man och hustru. Dessutom hade de åkt flera mil och ville inte göra om
proceduren.

Så fick det bli – vigselakten
skedde i trappan, de blev man och hustru och var nöjda med det. Nu hade brudpar
nummer två kommit och stod där i trappan lite smått förvirrade och undrade
varför vi alla befann oss här.

Mitt i denna situation kom
restaurangägaren gående med en femarmad kandelaber i handen och säger att han nu
har lyckats ordna ett litet rum som vi kan få låna fram till klockan 16.00, om
vi vill. Jag tar mycket tacksamt emot erbjudandet och informerar ”mina brudpar”
och så går vi i samlad tropp till detta lilla rum.

Rummet är litet, ena
väggens långsida upptas av en stor tavla med motiv från en ölfabrik där
rundmagade öltillverkare transporterar stora tunnor. Uppe vid taket på andra
långväggen är en liten högtalare monterad och där strömmar grekisk musik ut,
inte så högt men som en bakgrundsmusik till vigselakten som jag absolut inte
hade tänkt mig. Högtalaren går inte att stänga av.

Brudpar nummer två och
tre blev också lagenligt man och hustru och till sist var det bara ett brudpar kvar.
Det hade blivit varmt i det lilla rummet där också kandelabrern gjorde sitt
till för att värma upp. Förutom vittnen, och några släktingar fanns nu även ett
litet barn i en barnvagn i rummet. Det var ”smockfullt” i det lilla rummet där bakgrundsmusiken
med grekisk ”sorba” energiskt strömmade ut ur högtalaren.

Nåväl – efter första förvåningen
och chocken hade alla varit glada och lyckliga och jag hade genomfört
vigselakterna efter bästa förmåga och lagt ner hela min själ för att det skulle
bli så ”smärtfritt” och bra som möjligt.

Alla hade blivit man och
hustru, lyckan och kärlekens skimmer hade legat som en dimma över cermonierna. Under
rådande omständigheter hade det trots allt gått bra och kl 16.30 var jag klar. Jag
hade packat ihop mina prylar, bytt kläder och cyklade lätt omtumlad, sakta hemåt i den sena
eftermiddagen.

Jag brukar i vanliga fall bli sporrad
och brukar tycka att det är lite utmaning när det inte alltid går som på räls,
men jag måste erkänna att det här hade varit en extraordinär vigseleftermiddag
med improvisation som jag sent ska glömma.