Princip (grundläggande
lag, eftersträvande)
Som princip gör jag inte si, som princip gör jag inte så. Ok, så bra då att man något eftersträvansvärt att följa. Det känns väl bra att förhålla sig till? Jag blir bara så trött när man benhårt ursäktar sig med att ”jag har som princip…”och inte kan tänka sig att vid något enda tillfälle rucka på sin princip. Är man rädd för att lösas upp som personlighet eller vad är det frågan om? Kan man kanske tänka sig att ägna en tanke åt någon annan än sig själv någon enstake gång?
Jag ska berätta om en händelse som berörde mig illa och jag blev både ledsen och arg. Jag kan inte låta bli att skriva om händelsen för något som alltid gör mig upprörd är när folk gör varandra illa och inte tar någon som helst hänsyn till annan än sig själv.
Här om dagen deltog jag i en liten skara sörjande där vi i kyrkan hade samlats för att ta ett sista farväl.
Hustrun hade mist sin livskamrat efter en tid sjukdom, livskamraten fanns inte längre vid hennes sida, frånvaron var definitiv.
De närstående hade samlats, precis som livskamraten hade önskat, i kyrkan för ett farväl i stillhet med de närmaste.
Tiden efter hennes livskamrat hade gått bort hade varit intensivt, det hade varit så mycket att tänka på. Nu kändes det gott att ha de sina omkring sig och som avslut hade hon ordnat en enkel samvaro för de närmaste, i hennes och livskamratens gemensamma hem.
Hon hade sagt till dem alla, de få vännerna och syskonen att hon ville bjuda på kaffe efteråt. I flera dagar hade hon hade planerat. Ett fint foto på livskamraten stod på byrån, de finaste dukarna och de tunna kaffekopparna fanns på de två borden. Hon hade tyckt att det hade känts bra att kunna samlas, i all stillhet tala om minnen som de alla
hade delat med livskamraten. Tillvaron skulle bli så annorlunda nu.
Det blev ett fint och värdigt avslut men nu vill jag nämna det där som jag skrev om i början – principer. En av de närmaste, som hela tiden gett sken av att vilja komma med även efteråt, för att hedra, för att mildra och bara för att finnas för änkan som nu var ensam kvar… svarade plötsligt att ”som princip gick går jag aldrig med på någon samvaro efteråt”.
Så snopet och så överraskande och så självupptaget… Varför sa du inte det från början? Förstod du inte och såg du inte så besviken och så ledsen den sörjande som bjudit in, blev?
Men, nej det tänkte du väl inte på? Du tänkte väl bara på att dina principer var viktiga att följa? Men skulle du inte ha kunnat visa lite god vilja och hänsyn till just den speciella händelsen och tänka på någon annan än
dig själv och vid något enda tillfälle ge efter för din princip? Jag tycker att du var egoistisk!
