“Jag orkar inte åka in till sjukhuset igen”. Personalen har ringt, doktorn ska komma.

Hemtjänsten kommer till honom två gånger per dag och hjälper till med insulinet. Han är änkeman och snart ska han fylla åttiofyra år.

Norr om den nedlagda pappersfabriken, ett par kilometer bort ligger det lilla huset. Det hade varit gulmålat på 50-talet, gult och soligt, med ljusa tapeter och med blåmålade köksluckor. Han hade själv målat huset men nu var det inte mycket färg kvar, brädfodringen var sprucken och färgen avflagad.

Huset i korsningen var som ett eko av svunnen tid, när alla timmerbilarna passerade förbi på väg till fabriken. Nu stod den djupa skogen tyst och vakande bakom ängen. Luften verkade stå helt stilla denna soliga eftermiddag, det vilade en stillsam trötthet över hela det slitna området.

Här hade de bott, han och Anna. Som en solstråle hade hon kommit in i hans liv, fina lilla Anna som han delat sitt liv med. Femtiosju år hade de fått tillsammans innan hon gick bort.

De hade träffat varandra en lördagskväll på Folkets hus där hans trio hade spelat upp till dans. Tillsammans med två kamrater hade han bildat en liten orkester där han själv spelade dragspel. Han hade sparat ihop till ett nytt och mer modernt, men det gamla dragspelet hade han kvar.

Varje onsdag hade han packat ner dragspelet i det svarta fodralet, lastat in det i bilen och kört till dragspelsklubben. Vilken glädje det hade varit att få sitta där med likasinnade. Noter hade han aldrig lärt sig, men de sade att han bra tonöra. På tillställningar och kalas hade de spelat, värmen spred sig i bröstet när han tänkte på hur stolt han varit när han satt på estraden. Tillsammans hade de lockade fram skön dragspelsmusik. Anna hade tyckt om att lyssna på honom och så länge hon varit hemma hade han tagit fram sitt spel då och då. När hon hade blivit sjuk hade han mist lusten, sedan många år stod det orört på byrån nere i källaren.

Det var på Folkets Hus som han och Anna hade träffat varandra. I pausen hade de pratat och när kvällen var slut hade han skjutsat henne hem på pakethållaren. Hon var 20 år och han själv var 23. Hjärtat hoppade till i bröstet på honom, när han mindes Anna som leende hade berättat att hon tyckt han var så fin i sin gröna halsduk med vita prickar.

Som magneter hade de dragits till varandra, så lyckliga. Sommarbröllopet hade varit enkelt men värdigt, precis så som de ville. Anna hade varit hemmafru och själv hade han jobbat treskift på fabriken, några extravaganser hade det inte varit tal om. Året efter hade deras lilla dotter kommit till världen och nog hade de skämt bort den lilla men Anna hade varit lycklig. Själv kunde han sitta i timmar och förälskat följt hennes rörelser när hon skötte deras lilla flicka.

Tillvaron hade varit knapert men de hade hankat sig fram. En händelse satt som fast ristad i minnet, fortfarande kände han hur kroppen drog ihop sig av skam. Det högg till i bröstet när han tänkte på den svarta bilen som sakta hade kommit krypande uppför backen och stannat på grusplan. Han hade varit vältalig den kostymklädde försäljaren. De hade behövt pengarna och femhundra hade varit mycket men det var illa att han tvingats sälja mors amerikaklocka. Ryggen hade krökts och känslan av hans svek stack till i bröstet.

Han hade varit en plikttrogen arbetarson, inte en enda sjukdag hade han haft på fabriken. Efter 54 år hade han blivit inkallad, finklädd och bugande hade han stått där i ledet framför disponenten och blivit tilldelad en guldklocka för lång och trogen tjänst.

Ända sedan han fick rösträtt hade han röstat på socialdemokraterna. Det skulle man göra om man var en arbetare. Någon kontorspojke i vit skjorta var han inte och något annat skulle han aldrig ha vågat visa för sina arbetskamrater. Men det var svårt när tvivlet ansatte honom, och nästan som en otrohet att ens tänka på annat. Det skulle löna sig att arbeta, sa de. Han och Anna hade varit noga med pengarna, aldrig hade de köpt något onödigt och det var sällan de kunnat lägga undan något.

Varje sommar hade han kört de tjugo milen till Västkusten för att hälsa på Annas syster. Stolt hade han suttit vid ratten i den duvblå PV,n 444 med sin lilla familj. Kanske röstade han rätt ändå, fastän de fick vända på vartenda öre, men det gnagde inom honom det här med klasstillhörigheten.

Något hade varit fel med lillflickan, men det Anna ville aldrig höra talas om. Det var tonåren, sa hon. Han hade haft svårt att förstå. Anna hade fällt många tårar när dottern hade flyttat hemifrån. Hon hade träffat en man och snart hade han och Anna fått barnbarn. Som de hade glatt sig, tänk om de ändå hade kunnat träffats oftare. En gång till jul hade de fått träffa de små. Det hade varit en sorg över att sällan få se barnbarnen. Både han och Anna hade märkt av dotterns vilsenhet och oro, men inte orkat prata om det. När hon för tredje gången gifte om sig och flyttade långt söderut slocknade ljuset i Annas ögon och hon blev alltmer inåtvänd och tyst.

Åren hade gått och han skulle aldrig glömma den sena eftermiddagen. Såfort han hade öppnat dörren hade han förstått att det varit något fel. Hon legat där på golvet mellan kökssoffan och spisen i köket, alldeles kall hade hon varit och hon hade inte svarat på tilltal när han ropade. Tänk om hon hade legat där sedan han gått hemifrån i morse? Känslorna kom över honom och tårarna svämmade över när han tänkte på att hon kanske hade legat ensam och rädd på köksgolvet. Kanske hade hon ropat på honom i flera timmar, utan att få svar.

Han hade ringt 112 och försökt beskriva och hur de skulle köra men orden hade snubblat och stockat sig. Han hade velat skrika, att de måste komma fort. När de väl kommit hade de inte frågat honom någonting utan bara lastat upp Anna och kört iväg till det stora länssjukhuset som låg femton mil bort. Det hade varit svårt för honom att ta sig dit och i flera månader hade hon legat där innan hon kom till sjukhemmet. Det var inget mer man kunde göra, skadan är för stor, hon blir inte bättre, hade de sagt. Han hade vetat bättre, Anna hörde honom. Han hade känt det och han hade vetat att hon förstod mycket mer än läkarna och sköterskorna sett. Anna och han förstod varandra.

När hon kom in på sjukhemmet hade han besökt henne varenda eftermiddag, inte en dag hade han missat under det första året. De sista åren hade han fått hjälp för att kunna besöka henne en gång i veckan

Det var besöken till Anna som hållit honom uppe, hur skulle han annars ha orkat.

På slutet hade han förstått att hon nog inte hade känt igen honom men det var vilsamt och han hade mått bra av att sitta där och småprata med henne, fastän hon inte svarade och stryka henne över händerna. Han hade tyckt om det.

Sakta hade hon tynat bort och efter fem år hade hon gått bort. Det fanns inga ord för hans sorg, saknaden var stor och ensamheten var det värsta. Han var tacksam för hemtjänsten som kom varje dag, men den nästan dagliga samvaron med Anna som han liksom hade växt ihop med kunde inget socialt nätverk i världen ersätta. Tomheten av att hans käraste livskamrat inte längre fanns var svår. I början när det hade varit som värst, hade han tänkt att han kanske skulle skaffa sig en hund eller en katt, men det hade liksom inte blivit av.

Det var kanske bäst för som det var nu skulle han aldrig ha orkat gå ut. Det var som om all kraft hade försvunnit, han var in i märgen trött.

På senare tid hade hans turer till sjukhuset, blivit många. Båda höfterna hade opererats och han hade behövt mycket medicin. Förra året hade han fått problem med både hjärta och njurar. Urinen hade krånglat och sist gång han varit inlagd hade han fått en kateter. Han hade lärt sig hur påsen skulle bytas och han tyckte hemtjänsten hade nog med arbete ändå.

Den här sommaren hade han inte haft ork att klippa gräsmattan. Rallarrosorna hade tagit över allt mer och på grusgången hade det bildats små buketter av gula maskrosor i en jämn matta. Hallonen hade mognat och ramlat ner på marken utan att han orkat plocka ett enda.

Personalen har ringt, doktorn ska komma. Trots den vita bordsfläkten som surrar och ger ifrån sig lite skön svalka är det dallrande varmt i rummet. Medan de väntar ligger han där tillbakalutad mot kuddarna i sängen. Minnesbilderna flimmrar förbi, nyss tyckte han tydligt att de var här tillsammans. Han och Anna tillsammans med dottern satt de vid köksbordet och framför sig stod varsin skål med hallon, socker och mjölk. Han kände doften av nyplockade hallon. Allt känns bra nu, ett lugn kom över honom, han är nästan säker på att det Anna som varsamt stryker hans hand och han ler när hon viskar till honom att snart blir det bra ska du se.