Ensamheten tar inte semester.
”Nej, jag hinner inte i dag, kanske en stund nästa vecka”.
Skuldkänslorna finns där hela tiden för att vi ägnar för lite tid till äldre släktingar och vänner. Vi prioriterar helt enkelt bort en del umgänge till följd av att nära och kära blir ännu mer ensamma och vi får ännu mer dåligt samvete. Men hur ska vi då göra? Kan politiska initiativ motverka ensamheten? I Storbritanien har regeringen inrättat en minister mot ensamhet.
Allt fler lever i ofrivillig ensamhet. Våra begravningar ger en bild av detta och allt fler begravs utan någon enda ceremoni – utan en enda vän eller anhörig närvarande.
Statistik visar att 35 % av kvinnor och 20 % av män över 85 år upplever ensamhet. Utan sociala relationer är det svårt att leva, och man skäms för att berätta.
Det är en självklarhet att vi har gemensamt finansierad välfärd för den som är sjuk och har bräcklig hälsa men när det gäller den ofrivilliga ensamheten har vi en offentlig välfärd som sviktar. Detta är vår tids moderna gissel och forskning har visat att vi riskerar dö i förtid av ofrivillig ensamhet. Detta innebär ett ännu större hot mot folkhälsan än rökning enl. Professor P. Strang.
Människans fysiska behov dominerar i förhållande till sociala, själsliga och andliga behov. Kunskapen om ensamhet påverkar vår fysiska hälsa men det är skamfyllt att vara ensam.
Konsekvenserna av isolering och ensamhet innebär ett ökat tryck på sjukvården. Den ofrivilliga ensamheten gör att smärtupplevelser triggas igång mycket starkare. Det i sin tur innebär att besöken för medicinska insatser på vårdcentraler och akutmottagningar ökar.
Peter Strang, professor i palliativ vård, menar att risken för att dö i förtid ökar av ofrivillig ensamhet. Kroppen utsätts för negativ stress och risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar. I väntan på trygghets- eller serviceboende med mat och gemenskap som skulle höja livskvaliteten ökar risken för depression, minskar matlusten och leder till undernäring. Många äldre dör i förtid av sin ofrivilliga ensamhet.
Även barn och unga är ofrivilligt ensamma även om det ibland är skönt att vara ensam. Det är den långa ofrivilliga ensamheten som är destruktiv.
Enl. Bris är den ofrivilliga ensamheten utbredd bland unga vuxna d.v.s. mellan 12 – 24 år. Många föräldrar har egen aktiv tillvaro och barnen tvingas hantera sina tankar på egen hand.
Det är skamfyllt att vara ensam och det är smärtsamt att vara utanför. Ingen vill vara utanför, gemenskapen med jämnåriga är viktig.
Sociala medier har en viktig roll i utanförskapet. Bris har beskrivit att det finns en koppling mellan barns ensamhet och psykisk ohälsa, t.o.m. en koppling till självmord.
För barn och unga i utsatta miljöer kan bristen på gemenskap och frånvaron av vuxna – inte minst pappor, få ännu större konsekvenser.Känslan av hopplöshet och ensamhet, liksom behovet av att vara bekräftad är stort.
I sådana situationer är det lätt att söka sig till kriminella gäng, eftersom man i gängen blir sedd och att man här får en tillhörighet.
Ofrivillig ensamheten slår brett i alla åldersgrupper. När t.ex. gemenskapen i arbetslivet tar slut och man får känslan av att inte ha någon tillhörighet, då är det lätt att ohälsa och missbruk att få fäste.
Ofrivillig ensamhet aktiverar inte bara hjärnans smärtcentrum utan även rädsla och ilska. Risken för att det skapas klyftor där vrede och bitterhet frodas ökar.
Även i äktenskap eller samboskap med eller utan barn kan man känna en ofrivillig och existentiell ensamhet. Man bor under samma tak men pratar inte med varandra och lever skilda liv.
Borde vi inte vara såpass kloka och förstå vad viktigt det är att bygga relationer, gemenskap och medmänsklighet?
Oavsett, tror jag att politiken spelar en viktig roll. Vi måste erkänna att ensamheten är ett samhällsproblem med stora samhällsekonomiska kostnader. Vi kanske behöver en ensamhetsminister även i Sverige?
