Helene T Dehring

Mamma är glad och skrattar sorglöst!

Barnbarnets födelsedag och mammahar fått permission från sjukhuset där hon vårdas för högersidig stroke och kommunikationssvårigheter d.v.s. afasi. När alla sjunger ”ja, må hon leva” formas mammas mun men det hörs inget ljud. Mamma ser omedveten ut, hon är glad och skrattar sorglöst. Finaste duken ligger på köksbordet, här står födelsedags flaggan och servetterna med midsommarkrans finns framme tillsammans med tårta och kakfat. Vår lilla familj är sitter samlade och situationen skulle vara annorlunda om inte det vore för mammas stroke för snart fyra månader sedan.

När kakfatet sträcks fram, snappar mamma snabbt tag i mazarinen med folieform och för den till munnen. Stopp, stopp, ropar barnbarnet och mamma tittar förvånad upp. Folieformen plockas bort och vi skrattar lättat. I min mage växer en klump och gråten väller upp.

Mamma skrivs hem, hon vill absolut inte till något servicehem och vägrar ta emot hemtjänst. Jag säger att vi avvaktar och har lite tålamod, vi ska inte köra över dig, kanske du ändrar dig mamma?

Telefonsamtalen blir många. Så många måsten som ska lösas för att mamma ska kunna leva och bo kvar i det hem som hon och pappa har byggt upp tillsammans. Duschhjälpmedel och toaförhöjning, sängen som är för låg, tallriken som glider iväg när mamma ska äta. Kan hon skära brödet och bre på smör? Tänk om den vassa kniven slinter och skadar sig. Hon kan ju inte ringa på hjälp när hon är ensam.

Det är mitt i sommar och semestertid, jag hänvisas tillolika handläggare.

Logopedkontakten som är så viktig, jag vet ju vad det betyder för att komma igång med talträning. Det gör mig så oändligt ont när mamma försöker säga något utan att lyckas. Jag ser ju att du blir ledsen mamma.

Arbetsterapeut och rullstol är nödvändigt. Sjukgymnasten som måste komma, hur blir rehabiliteringen? Hur blir det med bostadsanpassning?Allt ska samordnas, allt ska lösas. Glimtar av sorg som skymtar i mammas ögon. Hur stor är skadan? Hos mig åker hopp och förtvivlan, berg och dalbana, allt är kaos… Livskris i familjen är ett faktum.

På övervåningen ligger sovrummet men mamma kan inte längre gå upp och ner för trappan, sängen har nu fått plats i kammaren bredvid köket. Men kvar på övervåningen finns det lilla tvättrummet och nu har mamma börjat lukta. En svag odör sprider sig och känns när jag kommer nära. Men mamma vill inte duscha.

Jag lirkar, ömsom varsamt ömsom bestämt, mamma vill inte, hon är inte dement men inte heller som förr. Efter en vecka är mammas motstånd nedbrutet.

Att komma uppför trappan tar sån tid, vi måste vila varje trappsteg, besvärligt och risk för fall men äntligen har vi kommit upp. Mamma är alldeles röd i ansiktet, hon tittar förebrående och ilsket på mig, hela hennes kroppsspråket utstrålar irritation.

Älskade kära lilla mamma, du som alltid varit så noga och lärt oss vikten av att vara hel och ren. Nu sitter mamma naken i den vita trädgårdsstolen av plast och jag ser hennes förlägenhet och hennes blygseln över att blotta sig, ovanan att visa sig naken inför någon annan.

Jag pladdrar på och försöker skoja när jag tvålar in med tvättlappen. Jag mår dåligt och undrar om det inte detta är på gränsen till att ha begått ett övergrepp mot min egna mamma? Fy vad jag mår dåligt!

I halltrappanhar terapeuten lagt ifrån sig ”Rapport-mappen” från sjukhuset. Ett ögonblick står jag där obeslutsam och tittar på den de vita papperen. Så tar nyfikenheten överhand, jag vill veta vad det står om min mamma.

”Dottern är på hugget och vill till varje pris ha hem sin mamma, det blir en enorm bostadsanpassning” läser jag. Hjärtat dunkar, det flimrar för ögonen. Orden flyter ihop och blir suddiga.

Jag tittar ut genom fönstret, vill ju inte ertappas med att tjuvläsa. Med sin röda rollator ser jag mamma halta fram över grusgången, på väg upp från brevlådan. Terapeuten, hen som inte har skrivit rapporten går bredvid. Hen som visat att hen vill väl. Tacksamheten väller över mig, jag är sårbar och skör. Ångesten har gläntat på dörren, men jag måste vara stark, jag måste orka. Denna eviga balansgång.

På söndag em lade vi oss sig för att vila. Jag vaknade av att mamma stod lutad över mig med täcket hängande på rollatorn. Trots tjugofem grader varmt ville mamma lägga täcket över mig. Omtanken var lika stor som förr. Du som alltid sett det positiva i allt, egenskaper som nu har förstärkts.

Jag lagar middagar för en vecka och lägger i frysen men mamma saknar aptit och går ner i vikt. I affären vill hon köpa sötsaker och blir arg när jag föreslår annat. Lilla mamma så förändrad du är, mina tårar bränner bakom ögonlocken.

Jagkallas på jobb och måste åka iväg. På tillbakavägen ringer jag, mamma lyfter luren för att svara. Hon försöker säga något utan att lyckas. Jag kommer snart mamma, vi lägger på, jag motar bort känslorna som gör så ont. Vägbanan framför mig blir suddig när tårarna väller upp och inga vindrutetorkare hjälper.

När jag senare kör upp för backen står köksdörren på vid gavel. Pulsen ökar, jag fumlar med dörren, kan inte fort nog komma ur bilen. Jag springer snubblande fort, fort över grusgången uppför stentrappan, in i hallen och där på kökssoffan balanserar mamma, hon arbetar målmedvetet och koncentrerat arbetar hon med byte av köksgardinerna. Mitt hjärta nästan stannar, jag håller andan och vill ropa ”mamma stå stilla”, men jag står som förstenad!

Fyra år senare fick mamma en ny stroke. Så jobbig tid, många år sedan nu. Men mamma, jag saknar dig så!