Jag kände direkt att det här var inte min baby.

Jag befann mig på BB och för nitton timmar sedan hade jag blivit förlöst och fått mitt andra barn, ett litet gossebarn på fyra kilo. Förlossningen hade gått bra och nu satt jag här och väntade på att barnmorskan skulle komma in med min lille son som jag skulle amma. Året var 1966 och de små nyfödda bebisarna bars bara in man när de skulle få mat.

Jag kommer så väl ihåg, att jag satt där i den gröna fåtölj som var placerad i hörnet av två-salen. Klockan var strax före två när dörren plötsligt öppnades och en barnmorska iklädd blå klänning och vitt förkläde kom in genom dörren. I famnen bar hon ett litet knyte inlindad i blå filt.

Jag har inget minne av någon blå eller rosa mössa i tubgas som bebisarna i dag har på sitt huvud utan jag såg bara det lilla huvudet som stack fram utanför den blå filten. Ett pyttelitet huvud med ljusbrunt hår. Jag kände instinktivt att något inte stämde.

Barnmorskan kom fram lutade sig ner och ville placera det lilla knytet i min famn, men nej, nej, det här är inte min baby. Jag såg direkt när hon kom in genom dörren att det inte var mitt lilla babysbarn. Inte bara det att mitt lilla babysbarn var gulare och hade mörkare hår, jag kände instinktivt i hela kroppen att det här var fel baby. Jag ropade ”men det där är inte mitt barn”. Barnmorskan blev förskräckt, ryckte till och utbrast ”men käre lille vän vart hör du hemma då”.

Jag vet inte hur det är i dag men på den tiden fick de nyförlösta mödrarna och barnet ett plastarmband med ett nummer på som skulle vara lika.

Barnmorskan kontrollerade mitt armband och babyns armband som mycket riktigt visade sig vara olika. Hon försvann ut med det lilla knytet i den blå filten och kom tillbaka efter en liten stund med ett annat litet knyte i en blå filt. Jag undrade om han hade varit hos någon annan ”mamma” men fick inget svar. Nu kändes det bättre, nu kändes det rätt. Hon kontrollerade noggrant våra bådas plastarmband och de visade sig stämma.

Försiktigt tog jag den lilla babyn i min famn öppnade upp filten och tittade ner på det lilla brungula gossebarnet, nu var det rätt. Så oändligt vacker han var, en fantastisk känsla, det var rätt i hela min kropp, det här var min son. Jag lade honom vid mitt bröst, min lille son för att bli ammad.

Men tänk om, du käre vuxne son – tänk om du hade blivit bortbytt…