Jag är ungefär sjuttiofyra, sjuttiofem år gammal och nu ska jag berätta om en tid i mitt och ”pappas” liv så som jag kommer ihåg det.

Jag och min ”pappa” är födda i Berlin
Zehrendorf. Jag har tröstat min ”pappa” många gånger, särskilt under andra
världskrigen. Även om minnet är dunkelt kommer jag aldrig att glömma hur hårt ”pappa”
höll mig i sin famn och med sin andra hand höll sin mamma hårt i handen medan
vi fort, fort sprang mellan brinnande husväggar och ruiner.

När sirenerna ljöd gällde det att
springa det allra fortaste vi kunde, för det var många som ville ner i skyddsrummen. När det fruktansvärda mullrandet av bombplanen hördes och närmade sig gällde det att vara snabb för alla fick inte plats i skyddsrummet.

Jag kommer ihåg när vi sprang
genom parken och när vi satt där nere i det mörka skyddsrummet. Mörkret lystes upp av
några enstaka levande ljus som flämtade lyste upp det med människor fyllda skyddsrummet. Jag kan fortfarande se de svarta blanka skyddshjälmarna som låg där på bänkarna och som vi skulle ta på oss. Ljusen och väggarna skakade när bomberna träffade marken.
”Pappa” var fyra år , hans hjälm var för stor och han höll mig så hårt i famnen.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi
inte fick lov att komma ner i skyddsrummet, vakterna trodde att ”pappa” hade
en smittsam tuberkulos. Vi var så rädda och det var så hemskt, jag glömmer aldrig när vi satt
där ihopkrupna utanför ingången till skyddsrummet och darrande av rädsla, medan
eldslågor och stora svarta rökmoln välde upp och färgade himlen rödgul och
svart.

På gatorna sprang gamla människor och
små barn omkring gråtande och skrikande medan murar rasade och det brann
överallt. På flera ställen hade brandbomber tänt asfalten i gatorna. Människorna
blev som levande facklor när de försökte att rädda sig. På
gatorna, fanns otaliga flyktingar som inte kunde skydda sig mot brandbomber och
husmurar som störtade in. På kort tid hade de tunga amerikanska bombplanen
kastat flera ton bomber över staden. Berlins centrum var
förvandlat till ett rykande, glödande helvete, begravningsplatsen för tusentals
människor.

Under kriget var det ont om mat och vi
var ständigt hungriga. I lägenheten mittemot vår hade min ”farmors” väninna svultit ihjäl. Hennes man hade blivit inkallad som tysk pilot och han kom aldrig tillbaka.

Då
och då gick rykten om att ransoneringskorten skulle bli ogiltiga, affärerna
stormades och svarta-börspriserna steg. ”Pappas” pappa d.v.s. min ”farfar” var
tandläkare och hade blivit inkallad till fronten. ”Pappas” mamma d.v.s. min
”farmor” hade präglats hårt av den svåra tillvaron och kriget hade också skilt
farfar och farmor åt. För att överleva och komma undan krigets svält och fasor
lyckades farmor fly från Berlin och Tyskland och återvände till Sverige.

När vi kom till Sverige var vi magra
och undernärda, jag kommer ihåg att ”pappa” hade en svartlapp över ena
ögat, minnet om varför är dunkelt. Kriget hade satt spår, ”pappa” var orolig, flera
månader efter att vi hade kommit hem till Karlstad sprang han omkring, rum från
rum för att leta om det fanns brandbomber under sängarna.

Kanske var det p g a svälten och undernäringen som jag
tappade så mycket hår? Fastän egentligen tror jag inte det, jag anar att min ”pappa” när han skulle börja skolan, i sin iver tog
fram rakhyveln och skulle göra mig fin. Men strunt samma om jag är lite luggsliten, jag är väl omhändertagen hos min ”pappa” och har det bra när jag sitter här och filosoferar om livet och mina minnen.