”Jag vill rapportera en patient”

Via akutmottagningen kommer patienterna upp till avdelningen, varje tid på dygnet. Klockan är nu 04.45 och den här gången har det rapporterats en patient som i går kväll gick och lade sig hemma och för några timmar sedan vaknade och skull kissa så hade han helt plötslig inte hade någon kraft i vänster sida och kunde inte resa sig. Han försökte ropa och hustrun som märkte att han sluddrade och snörvlade i talet förstod att det var något fel och ringde ambulans.

Patienten har kommit upp till avdelningen, han tas emot och får komma in på ett rum. Provtagning, kontroller, jag skriver in och upprätta en behandlingsplan. Den här patienten har också en insulinbehandlad diabetes som måste följas upp och så ska jag dela upp morgonmedicinerna enligt läkemedelslistan.

Röntgensvaret får visa om det är någon förändring i hjärnan.

Han hade känt sliten några veckor, men inget konstigt med det egentligen eftersom det hade varit ovanligt mycket på jobbet. Nej, han hade inte känt av någon förkylning, sjukdom eller så. Å, ja men visst fanns det hjärnsjukdom i släkten, både pappa och farbror hade haft både proppar och blödningar. Men han var ju bara fyrtiotvå, mitt i jobbet familj att försörja. Han hade inte tänkt att han skulle…han blev ännu mer yr när han försökte tänka.
Patienten är vaken och kan meddela sig men det lyser rädsla och förtvivlan ur hans ögon.

Hustrun går där bredvid sängen, hon ser trött ut och gör allt för att stödja sin livskamrat. Hon försöker utstråla trygghet inför honom, men jag kan se att hon är skakad. Hon ser stark ut men villrådig. Vad ska hända? Jobbet? Barnen? Hur ska framtiden se ut?

Att drabbas av en stroke innebär en stor förändring, inte bara för den som drabbas utan för hela familjen. Ingenting blir sig likt. Att vara anhörig är minst lika svårt – att vara en hårsmån från att mista sin livskamrat. Kanske aldrig mer kunna återgå till arbetet, förändring i ekonomin, kanske mista den sociala biten som vänner och arbetskamrater har inneburit.

Vad hon troligen inte anar är hur mycket tid, energi och tålamod som kanske kommer att behövas.

Som anhörig behöver man få kunskap och stöttning om vad som händer efter att en anhörig fått en stroke och vad man kan göra för att underlätta och parera problem som kan uppstå. Träffa anhöriga i samma situation. Få avlastning.

Medan jag skriver in ”min” patient far tankarna omkring i skallen på hur det ser ut hos mig, i min närhet med alla på mammas sida som drabbats av stroke och på pappas sida där de flesta har dött i hjärtinfarkter….

Jag kopplar bort mina reflektioner och jobbar vidare. Nu är det dags att gå runt till alla ”mina” 20 övriga patienter och se till så att allt är ok. Snart börjar morgonarbetet och jag har många infusioner som ska ges kl 06.00. Det ringer och ringer, lamporna lyser rött på flera håll, jag hastar vidare först till rum 625. Jag tänker att, om jag kan göra lite skillnad i att hjälpa och lindra för patienter och deras anhöriga så känns det bra. Och, tillsammans med goa kollegor är det ett jobb som jag skarpt gillar!