Det ringer på sal fyrtiotvå, lampan i korridoren lyser ilsket rött och markerar i vilken sal någon kallar på hjälp. Det ringer på fler salar men jag måste ta denna ringningen först och måtte det inte hända något mer nu tänker jag och skyndar nedåt i den låga korridoren och öppnar dörren.

På sängkanten i sängen närmast dörren sitter den lilla tunna människan. Hon är så liten och väger säkert inte mer är fyrtio kg. Den laxfärgade sjukhusskjortan hänger som ett mindre tält kring den lilla magra, krumma kroppen. ”Kan du hjälpa mig, jag behöver gå på på toaletten”, viskar hon. Javisst kan jag det, viskar jag tillbaka och sätter mig på huk framför henne och letar fram ett par beige remtofflor som sticker fram under stolen. Jag sätter på skorna och placerar rollatorn i rätt läge framför henne så det blir lättare för henne att resa sig upp. En kateterslang med påse som samlar upp urin hänger på sängkanten. Jag lirkar opp hållaren, flyttar över och häktar fast den på kanten av rollatorn sedan tar jag ett stödjande tag om hennes högerarm.

Genom det urtvättade och tunna skjortärmstyget känner jag armen som är så mager att jag nästan är rädd att den bryts av om jag inte är försiktig. Hon ställer sig upp och tillsammans stapplar vi med små steg ut till toaletten som är i korridoren.

Jag fylls av lite sorgsen ömhet för den här lilla sköra personen. I journalen har jag läst att detta är en patient som snart är nittio år, som är orienterad till tid och rum och att hon för några veckor sedan blivit änka. Nu har hon fått hjärtproblem och blivit inlagd på sjukhuset. Katetern har man satt för att det också varit svårigheter att kissa.

Hon sätter sig på toaletten och jag frågar ”ska du ha avföring”? Hon tittar upp på mig och säger ”nej, jag ska bara kissa”.

”Men kära vännen, då behöver du inte gå till toaletten, urinen kommer här – direkt i slangen och ner i påsen”.

Hon tittar upp på mig, tar sig för pannan, gör en gest och säger ”men kära nån, oj oj oj, vad snurrig jag har blivit, vi får gå tillbaka till sängen”.

Väl tillbaka till rummet sitter hon sitter på sängkanten, jag böjer jag mig ner för att hjälpa henne att få upp benen i sängen. Då tar hon tag i mitt huvud och drar mig intill sig, tittar upp på mig med plirande lite skälmsk blick och lägger sin kind intill mig och så håller vi våra kinder intill varandra i några sekunder. Ett kort ögonblick är vi där, alldeles stilla bredvid varandra och jag tror att vi båda känner en samhörighet och vänskap. För mig var det en händelse där jag i ett ögonblick fylldes av ödmjukhet.

Ovanstående är en av många händelser som förstärker övertygelsen av att det är absolut nödvändigt med medarbetare med en inre kompass, mognad, kompetens och utbildning.

Ju mer underbemannad en avdelning är desto fler infektioner, fallolyckor och till och med dödsfall riskeras. Vi har att göra med människor som är sjuka, människor av kött och blod, olika livsöden och känslor.

Det är nödvändigt med arbetstider som gör att vårdpersonal får ett hållbart yrkesliv, stannar kvar och får möjlighet att utveckla vården. Med tanke på hur pass stressigt ett arbetspass är och hur pass mycket som krävs av de som jobbar i vården i dag så behövs introduktion

Lönekarriären måste vara tydlig. Ta tillvara professioners kunskap och värdera oss rätt.