Det kom in kaffe och likörer och man talade om sina framtidsplaner och ”till och med de lägre klasserna, arbetare och bönder förtära kaffe i
stora mängder”.

Allmänt anses att kaffebönan kommer från Arabien och
Etiopien. Ordet ”kaffe” kommer från Etiopien. Kaffet spreds till Europa och kom till Paris och London i
mitten av 1600-talet. Här växte små kaffehus upp, små salonger där man
diskuterade politik. Brasilien började inte exportera kaffe förrän 1809, mer än
200 år senare.

Kaffet kommer till
Sverige

Ett svenskt sändebud som
hette Claes Rålamb befann sig i Turkiet mellan 1657 – 58 och skrev ett resebrev
till förvånade svenskar: ”Kaffe är ett
slags ärter från Egypten, vilka turkarna sönderstöter och kokar i vatten och
istället för brännvin sörplar de in det mellan läpparna sjudande hett”

Det första pundet kaffe
skeppades in till Sverige 1685. Kaffehus började växa upp och år 1728 fanns det
15 kaffehus i Stockholm. Trots att läkarna varnade för drycken som ”förgiftade hjärnan” stod kaffedrickandet
inte att hejda.

Lyxdryck som förbjöds

Myndigheterna var oroliga
för det ökade kaffedrickandet. Man tyckte att kaffe var en lyx och ogillade att
pengar strömmade ut ur landet för sådant.

När tiderna blev kärvare
infördes det förbud att importera och dricka kaffe. Efter 71 år kom det första
kaffeförbudet. Adel, präster och borgare drev igenom förbud att bränna brännvin
och bönderna hämnades genom att driva igenom förbud mot kaffe eftersom bönderna
och allmogen ännu inte hade börjat att dricka kaffe. Förbuden blev dock
kortvariga men det blev flera återkommande. Varje gång blev det ett stort
ståhej bland herrskapsfolk och stadsbor. Man begravde kaffepannan under
ceremonier och skrev sorgevisor.

Årstafrun Märta Helena
Reenstierna, skrev i sin dagbok på 1800-talet i hemlighet, att hon druckit ”litet varmt” eller ”the av den äkta sorten”. Hon vågade inte använda ordet ”kaffe”.

Kaffet blir nationaldryck

På 1700-talet, i
välbärgade stadshem drack man gärna kaffe men på landet spred sig bruket
långsammare. Hos den förmögna bruksherrn Tersmeden på Larsbo i Bergslagen drack
man bara kaffe vid högtidliga tillfällen eller om man hade storfrämmande från
Stockholm.

Prinsessan Hedvig
Elisabeth Charlotta skrev i sin dagbok 1793 ”Till och med de lägre klasserna, arbetare och bönder förtära kaffe i
stora mängder.”

På marknaden i Mönsterås
1826 skrev byskomakaren Jonas Stolt ”Jag
blev frestad att smaka kaffe som var till salu i en matbod och köpte mig en
kopp därav för 8 styver. Det var icke serverat med socker och grädde, utan
sådant som det hälldes ur pannan.

Det var beskt och smakade i mitt tycke illa och var därtill så
försmädligt varmt. I ångesten över mina förlorade penningar och den missräknade
smaken, måste jag likväl förtära det, men på botten var en smula sirap, så att
jag då ändå fick något för mina penningar. Jag gjorde mig likväl den föresatsen
att aldrig mera kasta ut pengar på detta förnäma förargliga.”

1855 förbjöds
husbehovsbränningen och kaffet tog förstaplatsen som svensk folkdryck. I varje
stuga puttrade nu en kaffepetter och kaffedoften lägrade sig tät över den
svenska landsbygden.

Skadligt eller välgörande

Alltifrån att det första
kaffet kom till Europa varnade läkarna för dess skadeverkningar.
Kaffedrickandet beskylldes för att förorsaka det mesta, från sömnlöshet till
impotens.

Carl von Linné varnade i
en skrift ”Anmärkningar om Coffe”
uttryckligen för ”ett överdrivet
kaffedrickande som förde allsköns elände med sig.”

Men han skrev också att
kaffe kunde vara ”bra för dem som äro
däste efter en stark middagsmåltid och för dem som plågas av migrän eller värk
i halva huvudet, vilken på vissa tider igenkomme.”
Carl von Linné plågades
själv av huvudvärk och drack därför kaffe, om än måttligt.

I slutet av 1800-talet
började det mest ohälsosamma kaffedrickandet. Kaffe kokades på gammal sump i
varje stuga och i fattiga familjer fick barnen kaffelank istället för riktig
mat.

Rosta eller mala kaffe

På 1900 talet köpte man
rostat eller malet kaffe. Tidigare köpte man kaffebönorna år orostade och
rostade dem hemma i en stekpanna på spisen eller i en speciell plåtlåda.
Kafferostare hade långt handtag och skjut block. Den användes över öppen eld
och var en rund modell med vev som användes på järnspisen.

Kaffet maldes för varje
kok och kaffebönorna kunde krossas i en mortel eller i en kaffekross, ett smalt
trätråg med en rulle. I Skåne hade man en järnkula som rullades runt i ett fat
och krossade kaffebönorna. I dag mal man senap till jul på samma sätt.

Bättre resultat fick man
med den vanliga fyrkantiga kaffekvarnen som fanns på 1700 talet i herrgårdar
och i de välbeställda hemmen i städerna. En cylinderformad kvarn av metall har
också förekommit. En bit in på 1900 talet blev det modernt med väggkaffekvarnen.

Kaffepannan, vårt käraste husgeråd har många namn – kaffekittel, kaffepetter, kaffepanna

Panna av koppar var det material man
kokade kaffe på ända in på 1900 talet i nära 200 år. Sedan kommer kaffekannor i
emaljerad plåt och senare i aluminium. Man kan se på formen, nitar och på
beslag vilket århundrade kannorna kommer ifrån. När järnspisen kom på 1870
talet tillverkade man en falls för att kannan skulle passa i hålet när spisringen
togs av.

Kaffeserviser i nysilver och porslin

”Kaffepettern” var en
kopparpanna på tre ben av järn som man använde på den öppna spisen. I många
torpstugor och backstugor dröjde det länge innan man fick järnspis, likaså i
fäbodar kokade man kaffe över öppen eld långt in på 1930 talet.
Serveringskannor av silver och mässing använder man när det kom fina gäster.
Silver var finast men det flesta fick nöja sig med mässing eller koppar. En
vanlig modell var den cylinderformade med träskaft som var en gustaviansk
modell. Skultuna bruk, Gusums bruk, och Västerås metallfabrik var några
tillverkare av kaffepannor men det fanns också lokala mässingsgjutare. Nils
Petter Lundberg var en mässingsgjutare vid 1800-talets mitt. Han märkte sina
kannor med NPL.

Koka på sumpen

Kaffebönorna var dyra och
man sparade på dem. Man lade bara på lite nytt kaffe och kokade på sumpen gång
på gång ända tills sumpen nådde upp till pipen. Då tömde man äntligen
kaffekokaren som nu hade ett tjockt lager kaffefett inuti kannan och det smakade
illa.

Det hände att bondmoran
hade en egen liten kaffekokare där hon kokade sitt privata nymalda kaffe. Den
övriga familjen och gårdsfolket fick kaffe ur den stora kaffekokaren med
sumpkaffe.

Rågkaffe och annat surrogat

Många hade inte råd att
köpa kaffe utan fick nöja sig med surrogat av olika slag, t ex rostad råg eller
”knallar” som var en sorts deg av råg och potatis som skars i småbitar,
rostades och maldes. Man drygade ut kaffet med cikoria- och maskrosrötter,
speciellt under världskrigen, då alla fick dricka surrogatkaffe.

Dricka kaffe på bit och på fat

Kaffekokaren stod på
spisen för jämnan, det skulle alltid finnas en tår hett kaffe att styrka sig
med.

Om husmor ville visa sig
extra generös slog hon i så mycket kaffe att det rann över på fatet när man
hällde i grädde. Men först lade man i en sockerbit. Till påtåren bet man ofta
av sockerbiten och lade tillbaka den andra halvan i sockerskålen. När bondmoran
bjöd runt sockerskålen sa hon ”ta inte av
den betne.”

Man stoppade gärna en
sockerbit i munnen och drack på bit, men många tyckte det var godast att dricka
på fat. Kaffefatet som var till brädden fyllt med kaffe hölls med tre fingrar
och fördes till munnen där ett njutningsfullt sörplande påbörjades.

Kafferep med sju sorters kakor

Kafferep med sju sorters
kakor, finaste kaffeservisen och ett vackert dukat bord blev mycket vanligt i
början av 1900-talet. Man firade födelsedagar och namnsdagar med kafferep. Man
träffades och skvallrade ”kafferepet har
en lina det är man hänger nestor sina
” rimmade Falstraff Fakir om det
svenska kafferepet.

Nog har kaffet kvar sin
ställning idag även om det har fått svår konkurrens av te´et, vi tar gärna en
kopp kaffe som stimulans och avkoppling och som en ursäkt för en paus i arbetet. Källa: Stora boken om livet förr

Förresten kära läsare, hur många gånger har du själv druckit kaffe idag?