Demensforum

”Aina är gladlynt och
social, trots att hon inte vet var hon är eller varför. Men nu har hon
förfärligt tråkigt, ligger i sängen och sover större delen av dagarna, och
vankar omkring i korridorerna på nätterna i stället.

–
Vad ska vi
göra? Frågar hon hela tiden.

Jag tar Aina i handen
och leder henne in i köket. Där frågar jag henne om hon vill hjälpa till att
vika servetter.

–
Självklart
hjälper jag dig, svarar Aina vänligt och sätter ivrigt igång.” Ur boken
”Vem ska ta hand om mamma”
I en brochyr från Demensförbundet står det: ”Du har ett val. Samma val varje morgon; att
ta vara på dagen som den är eller ge upp. Livet blir aldrig som förr men det är
inte slut. Det är ett annorlunda liv”.

I raden och uppsjön av vita tält möter jag, vi kan kalla
henne för Anna som vill berätta mer om demesförbundet.

Jag som själv har haft många möten med patienter med demens och
stannar gärna och pratar.
Samtalet böljar om olika tankar, om vad vi båda vill arbeta
för. Det är inte bara att ta in personal
i demensvården utan att de måste passa för jobbet också, dels ha kunskap men
lika viktigt är det att kunna tillämpa kunskapen också. Jag kommer ihåg en gång
när jag i jobbet kom in på ett boende. Det var dags för middag och personalen
hade dragit ut de personer som inte kunde gå, i rullstolar och andra hade gått
själva. Alla satt samlade i den lilla matsalen.

TV Z var på och ut flödade hög modern rockmusik. Jag kommer
ihåg att jag tänkte hur 17 ska någon
kunna få i sig en matbit med den här höga rockmusiken omkring sig? Jag bad
personalen stänga av tv,n och än i dag förundras jag hur man som personal kunde tänka? Trodde
personalen att ”Kalle eller Anna vare sig var i åldern +50 eller +80 och sjuk gillade att diggade 90-talsmusikin
till maten? Nej, självklart var det inte så, istället var det troligt att man inte reflekterade överhuvudtaget.

Men det finns också guldkorn, jag känner två unga personer, guld värda. En ung person som nyss blivit klar med sin utbildning
till undersköterska och nu arbetar i vården. Båda är så positiva och talar med
värme om sina upplevelser med sina brukare och att de med glädje går till jobbet.

De talar också om vilka utmaningar som de träffar på, hur de får
lirka och ta till knep som gör att personen som de är hos ska känner att det är något som han/hon går med på frivilligt. Svårigheten som de många gånger känner, inte minst för att det är tidspress och att det är någon annan personal som väntar på att de ska komma, men att de känner en stolthet och kanske ett uns av att har vuxit en liten bit när det har gått bra.

Ibland händer det att någon har skickats direkt hem från
sjukhuset utan att toaförhöjningen har kommit hem först eller att man inte har
fått med sig rollatorn som blev utprovad. Medicinlistan kanske har ändrats och läkemedlet har inte hämtats från apoteket. Det finns många exempel.

Jag hoppas innerligt att arbetsgivaren tar hand om och
visar att sin värdefulla personal att den är uppskattad, inte bara i form av en tårta till personalmötet
utan en arbetsmiljö och en lön som är rättvis.

Samtalet böljar vidare om det positiva i demensvården, om
glädjen, det sanna och roliga som också finns. Om Berta som med inlevelse sjunger
gamla visor för sina kamrater och för personalen på boendet. Anna berättar om Kalle
som får en meningsfull tillvaro och känner att han behövs när han får gå ut och hugga ved.

Vi pratar vidare

–
att det
behövs läkare och sjuksköterskor som är specialutbildade, läkare som är
geriatriker och att det ska finnas fler geriatriska/ avlastnings/korttids
platser inom kommun och landstinget. Att samarbetet måste fördjupas så att ”Kalle
och Inez inte faller mellan stolarna.

om de som inte är födda i Sverige utan som ursprungligen
kommer från ett annat land och har ett annat modersmål, här kommer det att att bli en stor ökning. Svårigheten ligger i
att , vi kallar henne för Inez har glömt bort att prata svenska fastän hon har bott i Sverige i 50 år. Inez är född i Ryssland och nu kan hon bara prata ryska och blir väldigt arg när personalen
inte förstår vad hon säger.

Det här är ett fenomen som vi sannolikt måste vänja oss vid,
det tror både Anna från Demensförbundet och jag. För att demenssjuka ska få en
god omvårdnad krävs att det är tillräckligt med personal på våra boenden och med
en kunskap som personalen har förmåga att tillämpa. Det måste finnas tillräckligt
med personal. Att någon ensam kan ansvara för flera våningar på ett boende
nattetid, det är orimligt. Bemanningen behöver vara flexibel.

Vi måste öka medvetenheten om demens, för anhöriga och
vårdpersonal och inte minst för politiker och beslutsfattare.