 |
Hur kunde det bli så här?
Även i år skulle han agera tomtefar,
den röda tomtedräkten med instoppad kudde över magen var på plats, skägget
påklistrat och den bruna jutesäcken var sprängfylld med färgglada paket. Allt var
precis som det hade varit alla tidigare år.
Redan på morgonen hade han känt av ömheten i magen men om han rörde sig stilla och lite försiktigt så gick
det bra och förresten så skulle det väl gå över.
Men det blev inte bättre, tvärtom tilltog
ömheten och under eftermiddagen hos barnbarnet var han tvungen att lägga sig ner i soffan och bara ligga alldeles stilla, att sitta med vid julbordet var
uteslutet. Smärtan blev allt värre, och när han äntligen kom hem på kvällen var han
blek och medtagen. Nej, nu gick det inte längre, han måste åka in till akuten.
Han kom in på ett rum och kopplades upp med diverse apparater. På den svarta
skärmen hoppade de vita siffrorna upp och ner, apparaten larmade och tjöt. I korridoren
utanför jäktade den vitklädda personalen förbi. Sängar och rullstolar var fyllda av
personer med plågade ansiktsuttryck, anhöriga halvsprang fram och tillbaka i en jämn ström bredvid med
famnen full av ytterkläder.
Han undersöktes, frågor ställdes,
läkaren klämde och kände. Detta kom han inte ihåg, hans första dygn och händelseförlopp
på akutmottagningen var som bortblåst.
Nu hade han blivit mycket dålig, plötsligt
var det mycket bråttom med åtgärder för att han inte skulle dö. Misstanken på
stopp i tarmen resulterade i inspektion, röntgen och efterföljande inläggning på
avdelningen.
Han var tålig, men han visste inte heller
vilka rutiner som fanns på ett sjukhus. Han tänkte att
det kommer nog snart en läkare som jag kan fråga. Läkaren kommer nog också att känna på
min mage och om han nu låg han riktigt stilla och inte rörde på sig
så gjorde det ju inte så ont. Bäst att vänta, tänkte han.
Han förstod inte att det var avdelningens
sjuksköterska som var länken att förmedla hans tillstånd till läkaren. Han hade
aldrig legat på sjukhus tidigare.
Under fyra dygn transporterades han
fram och tillbaka mellan avdelningen och röntgen. Man gav kontrastvätska och
tog bilder i hopp om passage i tarmen.
Den fjärde kvällen ringde hustrun,
sjuksystern svarade att han mådde bara bra. Hustrun förstod inte, hon hade nyss
pratat med honom. Han hade sagt att han inte alls mådde bra? Sjuksysterns ton
blev vass, detta skulle ingen anhörig säga, hon ville höra det av patienten
själv i så fall!
Hon tänkte att nog är det väl vårdens profession att göra bedömningar av patienter som inte själv
orkar tala för sig. Alla vet ju inte hur de ska bete sig. Den här personen har ingen
rutin, han har aldrig varit inlagd på sjukhus. Även om det kan vara svårt att bedöma
patienter är det väl personalens uppgift att kolla upp olika tillstånd? Hon
sade ”du måste gå in till honom nu, han mår inte bra”!
En stund senare hade jourläkaren kommit, han hade varit mycket stressad. De hade väl mycket att göra på akutmottagningen tänkte han.
Men det var i alla fall bra
att sjuksköterskan kom in och att läkaren kom och undersökte mig.tänkte han. Nu blev det
i alla fall bestämt att det skulle bli operaration i morgon bitti och han fick inte äta eller dricka efter kl 24.00. .
På operationsdagens morgon fick han en
ren skjorta och vita länga strumpor. Han fått ett dropp och de klara genomskinliga dropparna
droppade regelbundet ner i behållaren, ner i slangen och in genom den gröna kanylen
som sjuksköterskan hade satt i hans armveck. Han kände sig torr i munnen och
skönt dåsig efter sprutan som han fått för en halvtimma sedan. Allt var lugnt
och bra.
Vid sjutton-tiden vaknade
han upp, operationen var klar. Nu transporterades han åter upp till
avdelningen. Han hade ett tre dm långt vitt bandage mitt på magen. Han hade
fått en kateter där det kom ljusgul urin och i näsan hade han fått en slang som gick ner i magsäcken. Det var
för att magsaften skulle kunna rinna ut i en påse och för att han inte skulle
må illa. Usch, vad jobbigt med alla slangar, tänk att det skulle bli så här.
Operationen hade gått bra men förutom stoppet i tarmen på vänster sida hade man också funnit att det
låg en ful sprucken blindtarm på höger sida. Han tänkte, att det nog var den fulingen som hade varit
orsak till att han hade fått så ont och att han varit tvungen att åka in akut. Det
var nog då, efter det första dygnet som blindtarmen sprack för det var ju då som
han hade känt lite lindring när han låg dyr stilla. Det var ett långt operationssår som han
hade på magen. 31 stygn med stålstygn berättade man för honom.
Sjukgymnasten instruerade honom att det
var viktigt att komma igång med andningsträning. Hon hade med sig en flaska som var halvfylld
med vatten och ett slags sugrör i, som hon placerade på bordet. Han skulle blåsa i flaskan så att det bildades bubblor i vattnet, minst en gång i timman skulle han blåsa. Sedan skulle han gångträna
och göra benrörelser.
Han hade varit idrottsman i hela
sitt liv och hade inte det minsta svårt att följa hennes instruktioner. Utanför avdelningen fanns en
dörr som ledde in till trapphuset och trappor som ledde ner till våningarna inunder. Här
försökte han att gå upp och ner två gånger om dagen.
Han märkte att han var andfådd, men tänkte att
det var nog normalt efter en operation. Han tänkte att det blir bättre allt
eftersom.
Hon noterade att han hade lätt
andfåddhet när de samtalade med varandra och hon frågade sjuksystern om hon
också kunde höra detta. Sjuksystern svarade ”ja”.
På nyårsdagen var det dags att komma
hem, sjuksköterskan hade lämnat honom en blå pappersmapp med tid för när
stygnen skulle tas bort och tid för återbesök hos läkare. Snart skulle han bli
hämtad och han tänkte att det skulle bli skönt att komma hem. Det var lite svårt att få på sig skorna
eftersom han hade gått upp nästan åtta kg under tiden han legat inne. Var det därför som han var andfådd?
Det var skönt att komma hem, solen lyste och vinterdagarna var otroligt vackra.
Den vita snön gnistrade, trottoarkanterna var uppskottade. Varje dag
försökte han gå en promenadrunda men han kände sig så skör. Andfåddheten ville inte bli bättre i den takt som han önskade. När han tittade sig i
spegeln tyckte han att han var vaxblek i ansiktet och han tyckte att han såg sjuklig ut.
Fyra dagar efter hemkomsten hade han fortfarande
inte blivit bättre utan var fortfarande andfådd och kände sig oerhört sliten. Han ringde till vårdcentralen och
förklarade sitt tillstånd för en sjuksköterska. Hon gav honom en tid redan efter ett par timmar. Den unga
utländska läkaren undersökte honom och förklarade på bruten svenska att det var inget fel på hans
hjärta och inte heller på hans syrgasmättnad. Han kunde gå hem igen.
Men han var ju inte bra, inte kunde han
gå tillbaka hem i det samma tillstånd? Motvilligt skrev den unge läkaren en
remiss till akutmottagningen. Han snuddade också själv vid tanken att det
kanske var onödigt att åka in till sjukhuset igen, men å andra sidan var han ju
inte bra. Det var nog bra i alla fall att transporten än en gång fick gå till
akutmottagningen. Han var så trött.
Han hade blivit placerad i en säng, och häpnade över att det fanns så många människor som sökte vård, att man kunde ha
så många olika sjukdomar.
I den stora lokalen som man kallade för
”torget” var det fullt med patienter som låg i sina sängar och på stolarna
bredvid satt anhöriga. Han tänkte att det skulle vara svårt att
kissa när det var så mycket folk överallt och att det var svårt att inte låta bli att höra vad medpatienterna
berättade och vad läkarens svarade. Här på ”torget” var integriteten noll och
han tänkte att patienten var till för organisationen men att det borde vara tvärtom. Att organisationen var till för patienten.
Personalen ilade hit och dit, det fanns säkert något system men han tyckte det var svårt att se detta. Det kunde inte vara lätt för personalen
att hinna allt och alla i personalen såg så unga ut. De äldre hade kanske slutat, de
hade väl inte orkat med det höga tempot, tänkte han.
Efter åtta timmar hade läkaren undersökt
honom och den skickliga sjuksköterska hade stuckit honom i armen och tagit flera
blodprover. När svaret äntligen kom förstod han att det var blodprovssvaret som var
avgörande. Han transporterades i snabb fart till hjärtavdelningen. Diagnosen
som han fått var proppar i båda lungorna och att de sannolikt uppstått i
samband med operationen. Man förklarade för honom att ett av symtomen på proppar i lungorna var andfåddhet. Tankarna for omkring i huvudet, hur hade det kunnat bli så fel?
Sjuksköterskan på avdelningen hade ju
fått besked, men hon hade inte brytt sig om att skriva in det i journalen och inte heller hade hon informerat läkare på avdelningen. Eftersom läkare inte hade fått besked från sjuksköterskan hade
ingen åtgärd heller satts in. Att dessutom ingen läkare hade utskrivningssamtal i
samband med hemgången så blev konsekvensen att han hade fått gå hem med proppar
i båda lungorna.
Han prisade sin lyckliga stjärna över
att han trots allt hade åkt in i retur, för dessutom hade en läkare nyss talat
om för honom att om han inte fått behandling med blodförtunnande inom tre
veckor efter att propparna uppstått hade det varit stor risk för att propparna inte gått att
få bort. De skulle ha varit kvar för livet.
Han rös när han tänkte på att propparna
kunde ha blivit bestående och att han i värsta fall kunde han ha dött…
Nu hade han fått behandling med
blodförtunnande tabletter tolv dagar efter operationen och efter några dagar skulle han
få gå hem och fortsätta äta sina mediciner i minst sex månader. Man vad gjorde det, han levde ju.
Fem månader efter sjukhusvistelsen hade
han fått tid hos ansvarig läkare för att samtala om allt som han hade varit med om. Han
hade sett fram emot detta och han tyckte att det skulle bli bra med svar på sina tankar som han grunnat på.
Döm om hans besvikelse och förvåning
inför läkarens bemötande och svar om att läkaren inte hade satt sig in i vad han hade gått igenom, att läkaren inte hade läst hans journal och att
istället för att sätta sig in i den situation som han som patient hade
haft, försvarade läkaren sjukvården i allt som hade inträffat. Var neglegerade man hans upplevelse, var inte han som
patient och människa värd bättre?
Själv var detta en stor och ingripande händelse i hans liv, ansåg han.
Månaderna har gått och han känner sig bättre, han medicinerar
fortfarande med blodförtunnande mediciner. Biverkan plåtsmak i munnen som han kände de första
månaderna har nästan försvunnit och han hoppas få besked om att propparna är borta och
att han kan sluta med de blodförtunnande medicinerna. Han känner sig tacksam över att han kan träna och att han finns
till här i livet men tilltron har nog rubbats aningen i kanten, tänker han.
