Frustration och brist på glamor…

Dags för mitt fjärde arbetspass. Avdelningen är fylld med multisjuka och tunga patienter.
Trots hög arbetsbelastning och evig kamp med klockan känns det helt ok för jag
möts av så mycken positiv feed-back. I personalrummet böljar samtalen som vanligt om än det
ena och än det andra.

En av syrrorna är frustrerad och här citerar jag henne: ”Varför
tror du att jag slutade? Jo, det ska jag tala om för dig… man blir så nedslagen
och trött att man mister lusten. Hela
tiden möts man av folk som är förbannade och irriterade för att de fått vänta i
timmar på att bli undersökta av en läkare. Sedan får man läsa i tidningen om hur
illa det är. Hela tiden möts och matas man av hur dåligt det är.

Att knappt kunna ta matrast eller att gå på toa gjorde inte situationen
lättare. Jag orkade inte med att känna stickningar i bröstet för att
jag var hyperstressad. Ibland var jag så upp i varv att när jag kom hem och
gubben ville att vi skulle åka ut och handla så var jag tvungen att lägga mig
och vila en stund först, för att orka.

Jag orkade helt enkelt inte jobba kvar, jag orkade inte
stressa mer.

Arbetskamraterna var jättebra men vi hann ju aldrig prata
med varandra. Det är inte för inte som det nästan bara är unga sjuksköterskor
som jobbar där. Är man är lite äldre så orkar man inte jobba kvar under sådana
arbetsförhållanden.

Jag är så innerligt trött på alla omorganisationer och jag
vill inte känna mig som en dålig sjuksköterska när jag vet att jag gett järnet
– hela tiden. Jag vill inte känna att golvet
i omklädningsrummet gungar eller att jag vaknar kallsvett och undrar om jag gav
rätt medicin”.

Jag lyssnar och det hon pratar om är tyvärr inget nytt.
Efter alla år i vårdsvängen känner jag igen alltihop. Så här är verkligheten på
en del arbetsplatser i vården. Det är
kanske är vanligt inom andra yrkesgrupper också, men vården är ju den
verklighet som jag känner bäst till.

Jag tänker på politikers verksamhetsbesök och tänker att det
är otroligt viktigt att gå ut på arbetsplatser, lyssna på hur personalens
upplever sin vardag, delta, vara med på plats – inte bara en timma eller två, utan
gå med ett arbetspass, gärna fler om det går. Det ger mycket bättre förståelse
och insikt.

Jag har ingen patentlösning och det är alltid lättare att
tala om vad som skulle göras än HUR.

Man kan också fundera på om möjligheterna är större att
mötas av uppskattning på en vårdavdelning än på en akutmottagning? När
patienter väl har kommit in till avdelningen hyllas personal ofta för denna
”änglalik vården” som de ger, trots hög arbetsbelastning.

Sjukvård ges dygnets alla 24 timmar. Söker man jobb inom sjukvården ska man inte förutsätta att dagtid gäller i alla lägen. Men vi har olika faser i livet
och ibland är det kanske helt omöjligt att jobba vissa skift som precis tvärtom
passar utmärkt för andra. Att ha både
dag, kväll och natt på sitt schema kan vara tufft. Önskeschema kanske ökar
möjligheten att få ihop livspuzzlet?

Att det ska löna sig med med utbildning och det ska löna sig att jobba – det är min absoluta uppfattning. Det är inte för inte som många yrkesgrupper bl.a undersköterskor, sjuksköterskor och läkare söker sig till grannlandet Norge.

Det är stora och viktiga utmaningar som måste
lösas…