För några år sedan fick jag ett speciellt brev!

Det var en fredags eftermiddag som det låg där på köksbordet. Brevet hade
landstingets logga och jag trodde att det var fakturan från folktandvården som
hade kommit.

Jag öppnade kuvertet och tog ut brevet men jag förstod inte vad det var
som stod där. Det var ett meddelande från kliniken, ett svar om provet, på en liten förändring, som man tagit bort för drygt en månad sedan.

Brevet
var skrivit för tio dagar sedan, men varför hade det inte kommit fram förrän nu?
Jag läste vidare, om och om igen men orden trängde liksom inte in – ”förstadium” ”elakartad” ”tumör” ”invasiv sjukdom” ja, de orden stod faktiskt där, med svarta
små hårda bokstäver. Vad betydde det och hur skulle jag tolka innehållet?

Tankarna
rusade genom mitt huvud. Skulle jag dö nu, skulle jag inte uppleva någon mer
sommar? Var det så mitt liv skulle sluta? Jag såg framför mig att jag var
kraftlös, att sjuksköterskekollegorna kom på hembesök och gav mig näringsdropp.
De svarta, konkreta, elaka orden flimrade framför ögonen på mig och jag
försökte på nytt förstå innebörden av vad det var som stod i brevet.

Jag googlade
på ordet ”invasiv” och fick upp både text och bild “att tränga in eller angripa. Det kan användas om maligna tumörer och
infektioner som sprider sig till kringliggande vävnader” så
stod det i
Wikpedia.

I
brevet uppmanades jag att själv beställa tid för återbesök. Öppettiderna var måndag
– fredag kl 08.00 – 11.00. Nu var det fredag eftermiddag, jag skulle inte kunna
ringa förrän på måndag. Hur skulle jag orka hela helgen? Vad skulle jag göra?

Förnuftet
i mig sa att jag inte skulle oroa mig innan jag hade pratat med någon, men i
mitt inre var det ett kaos. Det kändes som jag hade fått en riktig knockout. Tankarna studsade och for kors och tvärs, jag
såg strålbehandlingar, kraftlöshet, smärtstillande sprutor framför mig.

Jag ville inte ha ont och jag ville ju inte dö. Under
fredagskvällen, på lördagen och söndagen planerade jag min begravning. Jag grät och
jag pratade med mina kära som också var skakade men försökte trösta, ”vänta, det behöver inte vara så som du tror,
vänta tills du får prata”!

Äntligen
var det måndag, men jag hade också ett jobb att sköta. Jag kunde ju inte ta ledigt,
det var alltid svårt att få personal och jag var ju inte sjuk. Inte ännu! Jag gick
som i en dvala och det var en kraftansträngning, att under mina egna
patientbesök vara trevlig och proffesionell.

”Var
god vänta” ”var god vänta”, hördes i luren, det var telefontid och kö så klart. Jag satt som på nålar i bilen,
för det var därifrån som jag mellan hembesöken tvingas ringa växeln …

När
jag äntligen kom fram försökte jag förklara varför jag ringde och att jag hade
fått ett brev…Mottagaren
hörde och förstod min oro, hon kopplade över samtalet och jag fick samtala med
den läkare som hade skrivit brevet. Han blev alldeles tyst i telefonluren och verkade tagen när jag förklarade hur jag hade upplevt att läsa detta brev en
fredagseftermiddag och hur jag hade tolkat de latinska orden och innehållet. ”Nej,
så är det inte, så behöver det inte vara, vi gör detta varje dag”, förklarade
han.

Jag
jublar men känner mig ändå osäker och är förundrad över att en högutbildad
person kan uttrycka sig på ett sätt att vanliga människor har svårt att
förstå. Även jag som är van att förstå ”sjukhusspråk” hade svårt. Tänk om jag hade
suttit ensam och inte haft någon att tala med? Tyvärr förstår jag att det går rutin i
vanor och hur vi uttrycker oss.

Dessutom
tog det tio dagar för brevet att komma fram. Så lång tid ska inte
ett brev ta att skicka. Jag tror inte att den som skrev det här
brevet heller tänkte på att det kunde skapa ovisshet och ångest hos mig.

Vi
tolkar olika beroende på vilka vi är och vad vi bär med oss. Det som för vissa är
enkelt och vardag kan för andra vara svårt.

Orden
som var skrivna i brevet och som jag läste denna fredags eftermiddag var nog
inte alls avsedda att omkullkasta mig, men orden var skrivna, de fanns
där på papperet och jag fick en tung helg. Ord
kan vara så starka, så mäktiga och kan inte återtas, därför gäller det att vara
varsam.
I det här sammanhanget passar det bra med en tänkvärd dikt av Alf Henriksson:

Ett ord som en människa
fäster sig vid

kan verka i oberäknerlig
tid.

Det kan framkalla glädje
till livets slut,

det kan väcka obehag
livet ut

Ja, det kan påverka livet
på jorden.

Så slarva inte med orden.