Helene T Dehring

Hustru till en stugvärd!

Att vara hustru till en entusiastisk och inbiten stugvärd innebär periodvis en självständig tillvaro med ensamansvar för bl.a. snöskottning på vintern, gräsklippning på sommaren och ev. krångel med pannan, bilen osv. Att vara mörkrädd och tycka sig höra att det knäpper i väggar, fönster och dörrar, se skuggor o. dyl är definitivt något som man måste sätta sig över. Mental träning, nedfällda persienner och radion på hög volym, är ett sätt!
Fem – sex veckor i februari, mars och lika många veckor juli, augusti lämnas jag ensamåt mitt öde, för då drar, lockar och kallar fjällvärlden på min inbitne stugvärd och då går det inte att hålla honom kvar i min famn. I snart femton år har han packat sin ryggsäck, skidorna och metspöt för att ge sig iväg och för mig är det då, bara att gilla läget!

Som stugvärdshustru transporteras jag också till och från fjällen och SJ är inte att lita på när det gäller tid. Som den här sommaren när jag reste hem från Vindelfjällen och den officiella orsaken till förseningen uppe i Umeå var åsknedslag… Tågen stod still och jag blev mer än 15 timmar försenad hem!

Men att vara hustru till en stugvärd för Svenska Turistföreningen innebär också att jag får andra dimensioner och fantastiska möjligheter. I mars och juli bokar jag tåg- och bussbiljett och reser ett dygn för att möta min livskamrat, en eller två veckor i fjällen. I mars är det full vinter i Jämtlandsfjällen och den sista biten av resan forslas jag bak på en skoter, som under två timmar i rasande fart transporterar mig upp till stugvärden och de ensamt liggande Gåsenstugorna på 1100 meters höjd. Här basar stugvärden över fjällstugorna och dess femtiotvå bäddar. Stugorna saknar el och vatten och det är 100 meter till utedasset.
Till Gåsenstugorna kommer gästerna bara på skidor. Ibland kommer det hundspannsförare som färdas med sex – tio hundspann. Hundarna ligger alltid ute i snön, även om det är 15 grader kallt.

På väg upp till Gåsen och min stugvärd färdas jag sista biten uppför fjällmassivet sittandes bak på en skoter. Kaskader av snö sprutar på ömse sidor av skotern som skickligt manövreras av en av fjällens riddare. Det är så häftigt att jag får en adrenalinkick och är passionerat förälskad i föraren av fordonet och jag vill att skoterfärden aldrig ska ta slut…

När vi närmar oss stugan ser jag på långt håll stugvärden. Han står på den högt uppskottande snövallen utanför sin stuga och spejar med kikaren och mitt hjärta tar ett extra litet skutt! Väl framme och efter att jag någon dag har gått ner i varv, har min stugvärd fixat skidor och packat våra ryggsäckar. Vi spänner på oss skidorna för en kortare dagstur men är det vackert väder kan det även bli en tur till Sylarna eller Blåhammaren i den gnistrande vita snön och den strålande solen. Den mäktiga tystnaden störs endast av skidornas frasande.

Ibland är det tuff väderlek som man ska ha respekt för och då håller vi oss inne. I fjällenär man liten och vädrets makter kan vara livsavgörande. När den lilla stugvärdsstugan skakar, rister och stormen ryter, tjuter och det ryker av snödrev som virvlar och yr utanför, då ser man inte en meter framför sig och då är det verkligen livsfarligt att gå ut. Vi tänder ljus, läser och eldar i vedspisen och är i en egen liten kokong och önskar också att fjällräddningen inte heller ska behöva åka ut. Tyvärr kommer människor i nöd då och då och alla stugvärdar och fjällräddningen har tät kontakt med varandra.

I juli erbjuds jag som stugvärdshustru, vandring i Vindelfjällen och besök i Aigertstugan som har tjugosex bäddar. Jag packar återigen min ryggsäck, reser med nattåg och med tre olika bussar på Blå vägen, Inlandsvägen, över älvar och in i vackra Vindelfjällen. I ryggsäcken har jag med mig den beställda burken med metmask, som är väl försluten, för mask är det mest äckliga jag vet. Det är nämligen så att en del av den middagsmat jag ska få, förhoppningsvis ska bestå av små öringar. D.v.s. om stugvärden haft god fiskelycka i en av de två pyttesmå sjöar, som ligger precis nedanför stugan.

När jag, efter ca sjutton timmar kliver av bussen i Ammarnäs följer jag Kungsleden 8 km, med 400 meters stigning upp till målet som är beläget på 789 meter över havet.

Det blir väldigt varmt med all packning, men går ändå ganska lätt att vandra fram till hängbron och där jag är halvvägs. Här kränger jag av mig ryggsäcken för att ta ett välförtjänt kaffe paus. Det dånar och brusar under bron där det vilda vattnet forsar fram genom ravinen, högt uppifrån fjällen på väg ner till Tjulån. Ibland går jag ut och sätter mig på en sten mitt ut i forsen.

Det är en utmaning för mig som inte är speciellt tränad, att ta mig uppför den branta steniga leden upp mot Aigertstugan. Men jag belönas av en prunkande blomsterprakt och fauna och den delvis steniga leden kantas av lila rallarrosor, smörgula smörblommor och ute på myrarna växer vit, ullig ängsull. Framför mig flyger en nyfiken liten ljungpipare som piper och hälsar välkommen till fjället. När jag kommit upp en bit över trädgränsen måste jag stanna och bara njuta av den hänförande och storslagna utsikten långt ner mot Ammarnäs, Tjulån, Tjulträsk och högt upp emot berget Stour-Aigert.

Efter fyra timmars vandring är jag äntligen framme vid Aigertstugan och där står han på farstubron, brunbränd och glad, klädd i kakiskjorta och jeans. Jag välkomnas och bjuds in till en tre rätters middag och har jag tur består huvudrätten av nyfångad öring. Men jag kan lova att det smakar nästan lika bra om det blir en konservburk Bullens pilsnerkorv. Jo jag sa, nästan:)

Vid mulet grinigt väder
är
bastun uppvärmd, och där kan jag liggandes från bastulavarna blicka ut genom
det fönster
som min stugvärd har donerat till Svenska turistföreningen och Aigertbastun, se panoramavyn över mäktiga
vidder och bergsmassiv. I bastun hänger en hink på krok i taket, på
hinken har någon finurlig person monterat ett duschmunstycke. Det innebär
att om man fyller hinken med varmvatten får man en varmdusch.

Är solen är på gott humör, ja då
är
det bara att kliva ner i den lilla silverglittrande fjällsjön
vid bastun, där vattnet kan bli tjugotvå grader varmt! Utifrån denna position blickar jag ut över vidderna, bergstopparna och sluttningarna. Vita snöfält ligger kvar och till höger i bakgrunden tronar majestätiskt det mäktiga berget Stour-Aigert.
I riset runt vattenkanten sprätter, piper och visslar en liten vadarfågel runt. Den heter rödbena och är inte ett dugg rädd. Jag njuter och det är gott att leva!

I nästa
inlägg ska jag berätta om, när jag för
ett par år sedan trodde att
mitt liv var slut och att jag inte längre
skulle få uppleva någon vare sig sommar eller
vinter.