Min speciella faster.

Som jag här har döpt om till faster Gerda.

Gerda var 78 år och bosatt på ett vårdboende, i en mindre
kommun. Gerda hade alltid varit lite annorlunda. Mycket var svart eller vitt
och endera tyckte hon om personer eller också gjorde hon det inte. Hon var otroligt
omtänksam och väldigt mån om mig och min lillasyster. Gerda fanns med under hela min uppväxt, och
hade en speciell plats i mitt hjärta. Hon betydde mycket för mig och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Gerda bodde hos sin mor under hela sin uppväxt och ända
tills modern, min och min systers farmor gick bort. Då flyttade faster in på ett vårdboende. När
hon hade varit bosatt där i några år hade hon funnit sig tillrätta och när
rutinerna gick sin gilla gång kände hon sig trygg. Då var det för det mesta
frid och fröjd.

Min faster var multisjuk och hade flera diagnoser bl. a.
insulinbehandlad diabetes.

En dag hade faster bestämt sig för att hon absolut inte
ville ha någon insulinspruta.Hon var mycket
bestämd, hon ville inte ha något insulin. Personalen blev orolig och hamnade i
en svår situation. De hade ju ett
uppdrag, vilket var att ge insulin. De lirkade och försökte på olika sätt att
få Gerda att ta sitt förnuft tillfånga. Ju mer de envisades desto mer bestämd,
upprörd och aggressiv blev faster. Hon svor
och skrek att de skulle lämna henne i fred och att de skulle gå ut från hennes
rum omedelbart.

Slutligen fick en av personalen nog och tog nu resolut tag och
höll fasters händer medan hon snabbt satte insulinsprutan i fasters lår. Detta
gjorde faster rasande och resulterade i ett vredesutbrott. Min rasande faster slet
loss sina armar, fäktade vilt omkring sig för att få bort personal och
sprutspets och fick till följd att sprutan flög iväg. Oturligt nog gick
sprutspetsen gick av och halva spetsen fastnade inne i fasters lår.

Händelsen resulterade senare i ett besök på vårdcentralen
där man konstaterade att det var bättre att sprutspetsen fick sitta kvar och
kapsla in sig än att utföra en mindre operation och få ut den.

Med denna sanna berättelse ur verkliga livet vill jag säga
att bara för att man är äldre är det ingen garanti för att man är gullig och
go. Det är heller inte ovanligt att det
finns ”faster Gerda” inom omsorgen.

Äldre personer är vanliga människor som du och jag, som känner
glädje och sorg, som har både bra och dåliga dagar. Ofta mer sköra, dras med
fler sjukdomar och är mer ensamma. Men oavsett ålder har alla lika stort behov
av att bemötas av respekt och värdighet.

Jag hoppas och önskar att alla som tillsätter personal och
inte minst sommarvikarier inom omsorgen är insatta i att personalen inte sällan
hamnar i svåra situationer med människor som är på olika humör och har olika
behov.

Vårdpersonal måste ha ett etiskt tänkande, ha utbildning,
kompetens och inte minst en fallenhet och mogenhet för att kunna bemöta och
hantera svåra situationer som inte bara kan utan kommer att uppstå inom vård och omsorg.